levande landsbygd

Hittade den här roliga sidan hos Mandimoon och skrev in min adress

Som alla vet vill jag ju flytta och det här bekräftade att jag inte passade in. Folket som bor häromkring är

Typ: L40 Levande landsbygd

Utmärkande drag

• Medelålders
• Yrkesutbildade
• Gifta par med hemmaboende barn
• Medelinkomsttagare
• Större jordbruksfastigheter i glesbygd
• Hemfokuserade
• Traditionalistiska kollektivister

Tror inte att en enda sak stämmer på mig. Området jag bor i kategoriserades som levande landsbygd. Jag har ju insett att bo på landsbygden inte är min grej , hur levande den än är. Hoppas jag inte blir kvar här så länge till.

när ens barn får diagnosen autism

Jag läste att en forskare hade kommit fram till att barn med sen språkutveckling ofta får diagnoserna adhd , autism eller utvecklingsstörning senare. Därför är det viktigt att tidigt sätta in resurser för att hjälpa dessa barn.

Min son har diagnosen autism och ibland har jag tänkt skriva om det här för att göra det lilla jag kan för att öka människors kunskap och förståelse. Jag tycker att människor i Sverige har bra kunskap om autism jämfört med Spanien där vi tyvärr råkade ut för några jobbiga saker p.g.a omgivningens bristande kunskaper. Ändå tycker jag att mycket saknas i Sverige också samtidigt som jag kan förstå att när man inte har handikappade människor i sin närhet kanske man inte har så stort intresse eller kunskap. Jag visst i princip ingen om autims när min son fick sin diagnos. Varken jag eller sonens pappa har någon handikappad släkting eller bekant.
Just när autism kommer på tal verkar alla dra upp filmen Rainman Dustin Hoffmans rollfigur i filmen är på inget sett typiskt autistisk. Extremt få autistiska personer har specialkunskaper och förmågan att memorera saker på det sätt som han har.

Samtidigt som jag ibland skulle vilja skriva mer om autism och hur det är att vara förälder till en autistisk pojke känner jag att det är svårt och att det finns en risk att jag utelämnar min son. Jag skulle vilja hitta ett sätt där det känns bra , hyfsat personligt men inte utelämnande för min son. Jag bloggar ju inte anonymt utan använder mitt riktiga namn och bild och skriver var jag bor så då känner jag att jag vill vara lite försiktigare med att skriva om vissa saker.

Åter till språkutveckling. När min son fyllde två år pratade han inte alls utan hade bara olika ljud för sig. Sonens pappa och jag var oroliga och pratade men alla förklarade att det var absolut inget att oroa sig för. Av någon anledning verkar alla veta att Albert Einstein inte började prata förrän han var fyra år.
Sonen var vårat första barn så vi hade inte så mycket att jämföra med men vi kände instinktivt att något var fel. På BVC viftade man bort vår oro och visade att hans längd- och vikt-kurvor var helt normala. Efter mycket tjat fick vi till slut en remiss för att testa hans hörsel. Att han inte pratade kunde ju bero på att han hörde dåligt. Vi var skeptiska för vi tyckte att sonens hörsel var utmärkt. Detta konstaterade även hörselmottagningen.

Till slut skickades en remiss till Barn Neurologiska kliniken (BNK) för utredning. Det blev en lång väntetid. Sonen började på dagis och det gick riktigt dåligt. Vi fick ständigt klagomål från personalen. Till slut tog dom in en stödperson till honom. Det blev lite bättre men fungerade ändå inte som det skulle. Han klarade inte riktigt av det som förväntades av honom och han blev stressad i den stora barngruppen.

Efter ett besök hos BNK ställdes diagnosen autism. Att dom så fort ställde diagnos fick mig att börja tvivla om diagnosen var korrekt. Vänner och släktingar sa att det nog skulle "växa bort". Jag läste med stort intresse artiklar om människor som fått fel diagnos eller blivit botade från autism. Min son skulle också bli "frisk"!
Idag vet jag att min son aldrig kommer att bli "botad" men det hindrar inte att han kommer att kunna få ett bra och meningsfullt liv. Med rätt stöd och hjälp kan han lära sig det mesta även om det ibland tar längre tid och inlärningen ser annorlunda ut. Med rätt stöd och hjälp kommer han också att kunna leva ett självständigt och meningsfullt liv. Idag pratar han , läser , skriver , räknar och kan en massa olika saker men han har också stora svårigheter inom många områden , främst det sociala. Hans språk är inte lika rikt och varierande som hos en "normal" 11 åring utan har stora brister men han pratar och kan kommunicera med omgivningen.

När diagnosen väl var ställd blev jag otroligt ledsen. Det var som en stor sorg att mitt barn var annorlunda. Jag läste allt jag kom över om autism och grät massor. Jag blev ledsen av att se friska barn i hans ålder. Jag kunde absolut inte prata om sonens diagnos. Bara den närmaste familjen och några få nära vänner fick reda på det. På något sätt försökte jag tiga ihjäl alltihopa. Det tog många år innan jag kunde prata öppet om sonens autism. Idag har jag inga problem alls att prata om det och om jag kan svarar jag gärna på frågor om autism.

För några år sen träffade jag en mamma vars son just fått samma diagnos. Jag kände så väl igen mig. Hon kunde inte heller prata om det utan förnekade inför sig själv och omvärlden att hennes son hade problem. Hon såg oerhört mörkt på sonens framtid och hon var väldigt sorgsen. Hon förstod inte att jag kunde vara så glad som hade en son som hade drabbats av detta hemska. Hon var också häpen över att jag kunde prata så öppet om det.

Det är lätt att vara efterklok men idag vet jag att när man accepterar och kan prata om det blir allt lättare. Jag borde ha gjort det redan från början. Jag borde redan från början ha insiterat på mer hjälp och specialdagis till min son. Han började på dagis för autistiska först när han var sex år. Det var ett jättelyft och något vi borde ha gjort mycket tidigare. Det tjänar ju ingenting till att gräma sig över det nu men visst tycker jag att vi förlorade några viktiga år.

Jag hade ingen jag kunde dela min sorg med utan såg nattsvart på min och sonens framtid. Idag ser jag tvärtom ljust på hans möjligheter i framtiden. Hans liv kanske inte kommer att se ut som medelsvenssons men vad gör det bara han är lycklig.

Alla som får en diagnos på sitt barn går nog igenom en djup period av sorg och skuld. Jag funderade mycket på om det var mitt fel , hade jag gjort eller ätit något olämpligt under graviditeten? Fanns det sjukdomar i min och sonens pappas släkt som vi borde tagit hänsyn till? Kanske var det av olika skäl inte lämpligt att jag skaffade barn.

Min sorg och förtigandet av sjukdomen varade i flera år. I efterhand kan jag tycka att BNK borde ha erbjudit mig någon form av stödsamtal eller något som gjort att jag hade accepterat och mått bättre. För både jag och sonen hade verkligen behövt det. Jag tror att det här är en vanlig reaktion så man borde ha ett mer heltäckande program där föräldrarna får hjälp att sörja men acceptera och gå vidare.

När min dotter var nyfödd deltog jag i en föräldrargrupp med andra föräldrar till autisktiska barn. Föräldrargruppen var arrangerad av Habeliteringen i Gamlestan i Göteborg där jag då bodde. Vi träffades några gånger , drack kaffe , åt hembakt och pratade om erfarenheter och funderingar. Det här hade jag behövt direkt efter jag fått diagnosen. Fast då hade nog någon fått tvinga mig till ett möte för det är tveksamt om jag hade gått frivilligt.

Första 1-2 åren med dottern var också jobbiga. Jag kunde inte sluta leta tecken på att något inte var som det skulle med henne även om jag instinktivt kände att hon var frisk. Jag var riktigt orolig. Idag är dottern en frisk femåring som förstår att hennes bror inte är som alla andra barn men hon älskar honom iallfall och leker gärna med honom. Han har lärt sig otroligt mycket av att ha en frisk lillasyster och tagit efter bra saker i hennes beteende. Hon är egentligen det enda barn han kan leka med för han har som sagt mycket svårt med den sociala biten och ett stort behov av att vara ensam.

ny blogg

Nu har jag gett efter och äntligen bytt till nya blogger. Jag kan inte se någon skillnad förutom att vissa bokstäver sen konstiga ut men det blir säkert bra. Alla andra som har uppdaterat till nya versionen verkar vara så nöjda.

Här slutar internet

Idag har jag tillbringat ohälsosamt mycket tid framför datorn. Som alla kan se har jag ju varit sjukt produkiv på bloggen. Då borde man till slut komma till den här sidan där internet tar slut och man kan stänga av datorn och fortsätta med sitt liv. Fast det dröjer nog innan jag hamnar där.

annorlunda sushi

När jag bodde i Madrid hade jag en japanska kompis som jag träffade ganska ofta. Nu har han flyttat hem till Kyoto och jag till Sverige men vi skypar och mailar då och då. Han älskar Sverige där han har bott ett år och vill gärna komma hit på besök och jag vill gärna hälsa på honom i Japan.

I februari förra året skrev jag det här när han var hemma hos oss och lagade japansk mat. Under ået i Madrid kom han då och då hem till oss och lagade japanskt och när han hade varit hemma i Japan hade ha med sig presenter , mat och den japanska whiskyn Suntory som Bill Murrays rolligur ,Bob Harris , gör reklam för i filmen Lost in translation



Idag åt jag upp den sista portionen japansk misosoppa som jag fått av min japanska kompis. Sen kom jag och barnen överens om att vi skulle laga sushi.
Dom flesta tänker på rullar med ris , alger och rå fisk som man äter ute när man tänker på sushi.



Min japanska kompis har berättat att sushi är när man blandar vinäger i riset. I Japan gör man inte den typen av sushi hemma som vi äter på restaurang. Den köper man färdig eller äter ute och den tillagas av speciella sushikockar. När han bodde i Sverige under ett år blev han lite förvånad över svenskarnas intresse att göra sushi hemma.



När japaner gör sushi hemma gör dom en rätt som liknar en sorts risotto. Man köper en färdig blandning av grönsker och en vinägersås och alger som man blandar i kokt ris.



Enligt min japanska vän kan man absolut inte få ett bra ris om man kokar det i kastrull. Man ska alltid använda riskokare. Helst en japansk som blinkar och spelar små roliga melodier. Han hade tagit med sig en från Japan till Madrid. Jag har tyvärr inte en så avancerad riskokare och jag tycker egentigen att det är helt okey att koka ris i en kastrull på spisen också.



Medan riset kokar i riskokaren ska man vispa ihop några ägg så att gula och vita blandas ordentligt. Salta och peppra ägget och stek så det blir en tunn och ordentligt stekt äggröra. Den ska vara väldigt tunn.



Sen ska det stekta ägget skäras i långa tunna strimlor. När min japanska kompis stekte och strimlade ägget blev det mycket tunnare och snyggare än mina strimlor.

När riset är färdigt steker man det i en stor stekpanna och tillsätter påsarna med grönsaker i sås och norialger och blandar väl under stekningen. Sen blanda man i strimlorna av stekt ägg eller läggerdom som garnering ovanpå risröran (sushin).
Väldigt enkelt och väldigt gott även om det inte smakar som den sushi man äter på restaurang.
Nu har jag en påse kvar att laga någon gång sen får jag leta i Stockholms asiatiska affärer. Men det borde inte vara omöjligt att hitta.

Till det här äter man misosoppa. Min japanska vän säger att i Japan äter man soppan och sushin samtidigt , det där med soppa som förrätt är ett europeiskt påhitt. Till detta dricker man naturligtvis grönt te. Sencha är det japanska gröna te som anses finast och dricks mest av medel- och över-klassen. Genmaicha som är grönt te med rostat ris drickr arbetarklassen till sushi. Enligt min japanska kompis.
Till maten och det gröna teet kan man gärna dricka en öl. Min japanska kompis gillade spanskt vin så vi brukade dricka det även om det kanske inte är den dryck som passar bäst.

chockturism och Chiapas

Läste det här hos Pumans dotter. Hon kommenterade den här artikeln om "chockturism". Jag kände inte tidigare till begreppet chockturism men det innebär att man reser till farliga områden i världen. Jag är väl inte direkt någon som gillar att resa till all-inclusive-anläggningar och hänga där en längre tid men jag skulle absolut inte resa till krigs eller konflikområden eller ställen som på andra sätt anses farliga.



För några år sen var jag på ett föredrag om resor och säkerhet som hölls av grundaren av resebyrån Res och Läs. Hn var väldigt kritisk till UDs rekommendationer och tyckte att ju längre bort landet låg desto konstigare rekmmendationer.
2002 sprängdes en bomb på ett diskotek på den indonesiska ön Bali och över 200 människor miste livet. Då avrådde UD från resortill hela Indonesien.
Men när en bomb sommaren 2005 sprängs i Londons tunnelbana avråder man inte från resor till varken London eller Storbrittanien. Inte heller råder man folk att avboka chaterresan till Mallorca eller Kanarieöarna när en bomb på ett tåg i Madrid dödar över 200 människor i mars 2004. Ja , UD anser till och med att det är helt okey att resa till Madrid.
När stora demostrationer och strejker för och emot Venezuelas pesident Hugo Chavez avlöste varandra i huvdstaden Carcas under årsskiftet 2002/2003 avrådde man från resor till hela Venezuela.
När två plan flyger in i Word Trade Center i New York 11 september 2001 avråder man varken från resor till New York eller USA. Det känns som om det finns en viss inkonsekvens och ett tänkande att ju längre bort och ju mer olika oss desto farligare.



Jag tycker inte att man ska vara dumdristig eller ta onödiga risker för att man är ute och reser. Men man kommer långt med vanlig normal vaksamhet, försiktighet och lite sunt förnuft. Jag har alltid känt mig trygg i både Madrid och Stockholm men självklart skulle jag inte gå i alla stadsdelar och på alla gator ensam en sen kväll.



Nu tycker jag absolut inte man ska strunta i reserekommendationer men man kan ju kolla med flera ställen än UD. Dom populära guideböckerna Lonely Planet som är särskilt populära bland backpackers är ju bland rena skrämselpropagandan och gör en avskräckt att resa till vissa platser. Jag känner en som avbokade en resa till Mexico City efter att ha läst Lonely Planet. Mycket synd för Mexico City är verkligen en stad som är värd att besöka.



Det kan också bli strul med reseförsäkring om man inte har koll på vilka reserekommendationer som råder. Många försäkringsbolag är ovilliga att försäkra någon som ska till ett område dit UD avråder från resor. Eller så kan man få betala skyhöga premier för att få en försäkring. Jag känner en som för några år sen åkte till Afghanistan på ett jobb , inte en semesterresa , och inte kunde få någon försäkring. Landet ansågs för oroligt. Eftersom han reste dit på uppdrag av en stor biståndsorganisation antar jag att dom löste försökringsproblemet.



Bilderna i det här inlägget kommer från Chiapas dit "chockturisten" i artikeln i inledningen hade rest. Chiapas är väl för svenskar mest känd som delstaten där Zapatisterna (EZLN) och deras mytomspunne ledare Subcommendante Marcos håller till.
Chiapas är enligt mitt tycke en av Mexicos intressantate och vackraste delstater men tyvärr också en av om fattigaste.
Chiapas ligger längst ner i södra Mexico och gränsar till Guatemala. Här finns på en relativt liten yta vacker tropisk regnskog , vackra vulkaner , underbara långa folktomma stränder vid Stilla Havet , spännande mayaruier ,vackra kolonialstäder och mycket annat. När jag reste runt i Mexico och Centralamerika för fem år sen tillbingade jag en heldel tid i Chiapas.



Då avrådde UD inte från resor dit och vi såg inga oroligheter. Däremot blir bussarna ofta stoppade av beväpnad militär vid olika check-points och man får legitimera sig och dom kan kolla igenom packningen. Det här hände då och då i hela Centralamerika.

När jag var där var det gott om turister i staden San Cristobal de las Casas och vid mayaruinerna i Palenque. Jag hann förutom dom ställerna även med kusten , vattenfall i djungel och staden Tuxtla Gutierrez.
Bara resan mellan Tuxtla och San Cristobal de las Casas var en upplevelse. Tuxtla ligger vid havsnivån även om det inte ligger vid havet och där är varmt och tropiskt. San Cristobal ligger på drygt 2100 meters höjd och bussresan upp i bergen bjuder på hisnande vyer och klimatet är betydligt kyligare.

San Cristobal delas Casas är en underbar kolonialstad där man kan ströva i dom trånga gränderna och gå på indianmarknaden ur länge som helst. Här fanns också många trevliga restauranger som lagade underbart god mat en favorit var den vegetariska restaurangen Madre Tierra nära Zocálo. Där måste man bara äta om man har vägarna förbi.

Ruinerna i Palenque är helt fantastiska och området är lätt att nå och promenera omkring i. I närheten finns också gott om boende och restauranger för alla plånböcker. Även mayarunerna i Bonampak är värda ett besök
I staden Tuxtla finns kanske inte så mycket man måste se men det är en glad och vänlig stad med en hel del trevliga restauranger och affärer. Men hit kanske man inte måste åka. Det finns en flod i en ravin i närheten där man kan göra trevliga båtturer och ett zoo. Fast San Cristobal de las Casas är den absolut mysgaste och trevligaste stadn i området som man absolut inte får missa. I San Cristobal finns också gott om möjligheter att läsa spanska för den som är intresserad.
I djungeln i närheten ligger vattenfallen Agua Azul som är ett vackert område där man kan bada. Vill man bada i havet hittar man enkelt oexploaterade , milslånga sandstränder vid Stilla Havs kusten där man kan vara nästan helt ensam.

En stor del av innevånarna i Chiapas är mayaättlignar. Indiankulturen är mycket levande men också väldigt kommersiell på vissa ställen. Där turister samlas säljs överallt olika inidanhantverk , kläder och tyger. Har man rest i andra delar av Mexico märks det tydligt att Chiapas är betydligt fattigare. Att som "chockturisten" i artikeln åka ut till guerillan i djungeln är kanske inte att rkommendera men det finns många fina och svärda platser i Chiapas som jag absolut tycker man ska besöka.

svammel om jobb och barn

Tolken som skriven den intressanta och välskrivna bloggen Med barnen i Paris har skrivit det här läsvärda inlägget om att få ihop barn och karriär.

I Sverige har vi en lång betald föräldrarledighet iallfall om man jämför med andra länder. I Spanien kan man stanna hemma fyra månader och någon pappamånad finns inte. I Spanien finns dagis för spädbarn men vanligen löser man det med att kvinnan stannar hemma längre eller att mannens eller kvinnans föräldrar hjälper till med barnpassningen. Det är nog också vanligare än i Sverige att man har au pair eller någon form av barnvakt som kommer några timmar då och då. Madrid och andra stora spanska städer vimlar av invandrare från Latinamerika som ofta jobbar i olika typer av hushållsarbeten eller på restauranger. Jag åkte vid några tillfällen buss genom La Moraleja som är en av stadens rikaste område och på bussen kände man sig nästan förflyttad tll Bolivia , Ecuador eller något annat Sydamerikanskt land. Alla passagerare såg sydamerikanska ut och spanskan som talades klingade andinsk.

Jag tror att även i Sverige får föräldrar rycka in och passa barnbarnen mer än vad vi tror. Svenska dagis är mycket bra men man får ha barnen där mellan 7-17 eller något sånt. Dt är ju faktiskt inte ovanligt att människor har jobb som innebär att man måste jobba även kvällar och helger. Hur gör man då med dagis?
När jag pluggade i Göteborg jobbade jag extra i hemtjänsten och där var det ganska många som hade problem med helgjobb på grund av barnen. Det är ju inte alla som har föräldrar i närheten eller föräldrar som vill vara barnvakt.

Just i hemtjänsten är jag jobbade var många kvinnor ensamstående med barn och långt ifrån alla hade ett ex som tog halva ansvaret för barnen. Trots att vi i teorin tycker att det är självklart att båda föräldrarna ska ha lika mycket ansvar för barnen har statistiken visat att det sällan är så i praktiken. Mamman tar ett större ansvar än pappan. Det är oftast hon som är hemma längst , går ner i arbetstid , ser till att maten handlas och lagas och barnen har matsäck med till frilufsdagen och extrakläder till dagis. Jag har själv upplevt det som om dagispersonal hellre vänder sig till barnets mamma än barnets pappa om det skulle vara något.
Efter en separation är det så gott som alltid kvinnan som tar huvudansvaret för barnen.

Om båda föräldrarna vill kombinera barn och karriär i Sverige så känns det som om dagis inte riktigt räcker. Man behöver snälla släktingar eller vänner som kan ta hand om barnen eller så får man anställa en au pair. Tyvärr är det väl många som skulle behöva en au pair ibland men inte har råd att anställa.
Jag har en kompis som håller på att avsluta sin doktorsavhandling nu och hennes mamma hämtar hennes dotter så gott som dagligen från dagis så hon kan sitta och jobba till ganska sent som krävs för att hon ska bli klar i tid. Hennes man jobbar också mycket och pendlar till sitt jobb.

Nu skaffar man inte barn för att ha dom bortlämnade 15 timmar om dagen 7 dagar i veckan så det bästa kanske vore om man kunde turas om att göra karriär. Då skulle ju en förälder kunna jobba mindre eller låta bli att jobba just under småbarnsåren. Tyvärr är man ju nästan för gammal för arbetsmarknaden redan efter 40 års åldern i Sverige. Egentligen helt obegripligt att arbetsgivare inte vill anställa äldre personer för dom har sällan sjuka barn eller barn som ska hämtas på dagis och kommer inte att skaffa barn. Dom har ofta erfarenheter på olika områden som kan utnyttjas inom jobbet. Dom bästa och mest kreativa arbetsplatserna borde vara dom som har en blandning av olika sorts människor och blandning av ålder och kön.
Så tror jag att arbetsgivare i Sverige är ganska misstänksamma mot att anställa någon som varit hemm med sina barn i flera år. Det är inte riktigt rumsrent och okey att vara eller vilja vara hemmafru eller hemmaman i Sverige

Jag har egentligen ingen lösning på det här. Jag var hemma och jobbae extremt liteunder året jag bodde i Madrid så just hemmafrulivet passar nog inte mig. Men människor är olika och trivs man med det tycker jag det är tråkigt att manska mötas av en misstänksam attityd.

Anna i Malaga har skrivit ett mycket läsvärt och roligt inlägg om Medel-Svensson och Medel-Garcia. Gå in och läs!
Jag instämmer precis i det hon skriver att det SKA vara på ett visst sätt i Sverige och vill man leva på ett annat sätt så betraktas man som konstig. Barn SKA vara på dagis men bara på dagtid , man ska inte vara hemma längre än den betalda föräldrarledigheten.

Ja det här blev en aning osammanhängande och svamligt. Men ni som hittar hit brukar ju vara bra på att läsa och kommentera även såna inlägg.

bostad i Uppsala

Eftersom omgivningen säkert har tröttnat på mitt gnäll tänkte jag ta mig friheten att gnälla här på bloggen. Som bekant har jag svårt att uppskatta livet på landet. Där jag bor är inte bara väl lantligt utan också lite väl dyrt. När jag är ensam med barnen känns det inte heller bra att ha långa restider till jobb och skola. Dom får så långa dagar och jag och barnen får så lite tid tillsammans.

Jag har tidigare skrivit att jag tänkt läsa in lärarkompetens i Uppsala och försöka att några terminer kombinera barn , studier och extrajobb. Ska jag lyckas med det känns det som om jag måste flytta till Uppsala. Jag kan väsentligt kort ner tid och kostander för resor till och från skola och jobb. Jag har också möjlighet att gå på alla föreläsningar. Sen en vecka sitter jag och försöker läsa in det mesta på egen hand och bara gå på dom obligatoriska föreläsningarna.
Det känns lite för dyrt och tidskrävande att åka till Uppsala varje dag.

Men att hitta någonstans att bo i Uppsala verkar inte helt lätt. Jag skulle verkligen vilja flytta under terminen så jag kan gå på den sista eller iallfall dom två sista delkurserna. Eftersom jag har barn kan jag inte bo i studentkorridor eller bo i andra hand och flytta var tredje månad. Men just nu vet jag inte hur jag ska fixa det. Ska jag strunta i plugganadet eller skjuta upp det? Hur gör andra som ska börja läsa på en annan ort? Jag får intrycket av att det tar flera år att få en lägenhet i Uppsala. Är det någon som har några tips eller någon koll på Uppsalas bostadsmarknad.
I Sverige är det ju heller inte helt ovanligt att även dom som har barn pluggar på universitet.En av fyra studenter lär ha barn enligt statistiken.

Förutom att jag verkligen är sugen på att ge pluggandet en chans och vill slippa bo på landet , har jag i Uppsala människor som kan hjälpa mig att vara barnvakt och kanske hämta eller lämna på dagis ibland. Något som jag helt saknar här på Ekerö där jag bor nu.

Som sagt är det någon som har koll på hur snabbt man kan få tag i en studentlägenhet eller någon annanstans att bo i Uppsala.

Gästbloggare: Niklas (Fd Hans Ångest) Eftersom vegetarianer ofta är ena riktiga klåpare på matlagning...

så skall jag hjälpa hugade veggos att lyckas i köket!

Tyvärr har jag ofta uppmärksammat att många vegetariska rätter inte ter sig särskilt spännande och inbjudande.

Det förefaller som om många - på grund av att maten som utbjuds de facto är vegetarisk - tror sig vara befriade från att tillsätta en passande kryddkomposition, eller att säkerställa rättens konsistens. Som exempel på detta kan jag nämna när jag blev bortbjuden på fest och och den houmos som serverades var torr och smaklös...

Houmos som kan vara så förbaskat gott!

Men vet att Houmos kräver rikligt med olivolja för att bli krämig - den ska inte vara torr!!! Och glöm inte att krydda!!!

Ett annat exempel är linssoppa.

Varför har linssoppa så dåligt rykte???

Jo, för att den ofta tillagas med nonchalans... En gång när jag och några kompisar hade en spelning i Järna bjöds vi på den efterstundande vegetariska festen. Houmosen var så trist och linssoppan vattnig och smaklös...

Nedan följer ett recept på en linsoppa av röda linser. Röda linser behöver inte ligga i vatten innan kokning - och behöver dessutom bara kokas i cirka tio minuter. Jag har bjudit Therese på denna soppa, och hon blev överförtjust!

Varsågoda ni klåpare! Detta kan ni inte misslyckas med! Soppan är billig, lätt att göra samt mycket "matig" och mättande.

Niklas (fd Hans Ångest) recept på linsoppa:

Hacka två normalstora gullökar, samt hacka (inte pressa) två vitlöksklyftor. Fräs de båda sorters lökarna i olivolja i en stor kastrull. Mot slutet av detta lökfräsande: Låt två matskedar curry, två matskedar spiskummin samt cirka en halv, eller upp till 3/4-dels tesked chili fräsa med löken i ca tio sekunder.

Tillsätt 1.2 liter vatten. Häll i fyra deciliter röda linser. Släng i fyra grönsaksbuljongtärningar.

Koka upp och låt koka i cirka tolv minuter - tills linserna är mjuka.

Tillsätt två halvliterspaket (d v s en liter sammanlagt) med passerade tomater samt en konservburk (400 milliliter) med kokosmjölk. Jag föredrar "Blue dragons" kokosmjölk!

Pressa ned saften av en lime. Låt limeköttet göra saften sällskap!

Värm upp och rör om ibland, så den inte bränns vid i botten.

Servera! Se upp, den kan vara varm... låt den svalna en aning - då blir den mer smakrik.

Den blir ännu godare dagen efter!

Du behöver inte tillsätta salt - tillräckligt med sälta finns i buljontärningarna.

Lycka till!

otrohet

Det är roligt när man får kommentarer som leder till ett helt nytt blogginlägg. Synen på otrohet kom upp i kommentarsfältet under inlägget om resonemangsäktenskap Allt jag skriver här kommer naturligtvis att vara generaliseringar. Alla vet ju att det finns en hel del otrogna svenskar precis som det finns en hel del trogna spanjorer. Jag förespråkar inte på något sätt otrohet men jag vill inte heller moralisera eller fördöma hur andra lever. Personligen föredrar jag att den jag är tillsammans med är trogen mot mig och jag mot honom. Men jag har förståelse för att det finns människor som väljer att leva på ett annat sätt och det har jag inget att invända mot.

Jag hörde nyligen en sexolog säga att vi svenskar tror att vi är väldigt liberala när det gäller realtioner och sex. Det stämmer till viss del men när det gäller otrohet är vi mer intoleranta och moraliska än dom flesta andra. Hon menade att har ens partner varit otrogen förväntas det att man ska göra slut för att visa att det är fel. Gör man inte det utan väljer att förlåta och gå vidare anses man nästan handla klandervärt. Hon svarade på sex- och samlevnads-frågor i en spalt i Expressen och varje gång hon inte fördömde otrothet och gav rådet att göra slut fick hon hur många mail som helst som protesterade mot hennes svar.

I andra länder anses inte otrohet som något bra, men man ser det mer som något som händer och det är inte värt att splittra familjen för. I Sverige är vi mera trogna och blir vi förälskade i någon annan än den äkta hälften är det vanligare att vi separerar istället för att inleda en affär.
Samtidigt tycker vi svenskar nog att otrohet är något väldigt privat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle bli samma reaktioner om en svensk eller europeisk statminister bedrar sin fru som det blev i USA när det kom fram att Bill Clinton hade haft ett förhållande med Monica Lewinsky bakom ryggen på sin fru.

När Per Albin Hansson var svensk statsminister lär han ha haft två familjer. Att spanska kungen och drottningen numera lever olika liv och kungen har haft en mängd älskarinnor är en offentlig hemlighet i Spanien.
Felipe Gonzalez som var spansk premiärminister 1982-96 lär ha haft otaliga älskarinnor. Han lär ha skrytit om att han aldrig tog siesta och inte heller sov han på nätterna för då satt han uppe med klirrande glas , feta cigarrer som Castro skickat från Cuba och olika älskarinnor. Sen han inledde det här uppenbarligen mycket stärkande livet var han inte sjuk en enda dag.

Det sägs ofta att det ger viss status och anses lite häftigt för en spansk äkta make att ha en eller flera älskarinnor. Det här är inget jag märkte av under min tid i Spanien. Jag kan inte komma på att jag har diskuterat synen på otrohet med mina spanska vänner någon gång. Mitt intryck är ändå att som Felipe Gonzalez skryta om sena kvällar med cigarrer , sprit och älskarinnor känns en aning gammaldags och passar in i dagens moderna Spanien. Men jag kanske har fel. Däremot har man i dagens moderna Spanien en klart mycket mer överslätande "det-är-sånt-som-händer-attityd" till otrohet.

Tyvärr är det väl så att en otrogen kvinna döms hårdare och anses handla mer felaktigt än en otrogen man som t.o.m kanske kan möta en viss förståelse. Jag har en känsla av att det här nog gäller i både Spanien och Sverige.

Jag har hört att vissa nobelpristagare ibland tagit med både frun och älskarinnan till nobelfesten. Något som har gett festarrangörerna stort huvudbry inför bordsplaceringen.

Egentligen finns det hur mycket som helst att skriva om synen på relationer och otrohet i olika kulturer. Det finns säkert också stora skillnader i vad man anser vara otrohet. Jag känner mig inte som någon expert på ämnet utan det här är bara lösa funderingar som jag hoppas få reaktioner på.

tack för att du väntar , du har plats nummer 38 i kön

När jag bodde i Madrid kunde jag ibland bli galen på byråkratin. När vi flyttade , barnen skulle börja i skolan och annat var man tvungen att besöka diverse myndigheter , sitta och vänta länge , fylla i en mängd papper där dom var mycket intresserade av min och makens föräldrars namn och få en massa stämplar.

I Sverige kan mycket som i Spanien kräver ett personligt besök ordnas via telefonen eller internet.

Något som gör en vansinnig i kontakt med svenska myndigheter , sjukvården och ibland stora företag är alla dessa telefonköer. Ett fenomen jag knappast tror finns i Spanien. Telefonköer kan verkligen ara påfrestande. Man sitter och lyssnar till en dataröst som uppmanar en att välja olika tjänster med sifferknapparna. Naturligtvis ska man knappa in sitt personnummer och avsluta varje inmatning med fyrkant. Uppfattar man inte meddelandet ska man trycka stjärna så upprepas det. Så tackar datarösten med jämna mellanrum för att man väntar och upplyser om vilkenplats i kön man har. "Tack för att du väntar , du har plats nummer 38 i kön" I vissa telefonköer får man också lyssna på musik när man väntar. Av någon anledning är det sällan musik man blir lugn av utan snarare tvärtom.

Jag vet inte hur spritt fenomenet telefonköer är utanför vårt land men efter ett år i Spanien hade jag nästan lyckats glömma bor dom.

svara i telefonen

Jag har precis sett sista avsnittet av Världens modernaste land. Ett bra , roligt och intressant program om svenskar och svenskhet som leds av Fredrik Lindstöm. Alla ni som har missat det måste gå in på SVTs hemsida (eller länken ovan till programets hemsida) och se avsnitten på webben.

I dagens program pratade man bland annat om att få folk i världen umgås så lite över generaionsgränser som vi svenskar. Vi är på gott och ont invidualister som i internationell jämförelse känner liten tillhörighet till familjen , klanen eller kollektivet.

Lena Sundström som var gäst i studion drog en parallell med hur vi svarar i telefon. I hennes om min generation svarar vi nästan alltid med vårt förnamn. Jag svara alltid Therese och jag kan inte komma på en enda jämnårig kompis som inte svarar med förnamn.
När vi var barn svarade familjen och våra kompisar familjer med efternamn. Något som mina föräldar alltid gjort och fortfarande gör. Hon menade att vi var mer familjära och mindre invidualistiska bara för en generation sen och att det kommer att bli ännu "värre" med våra barn.

När telefonsvararen var relativt ny i svenska hem talade man , enligt Lena Sundtröm , in meddelanden i stil med "Hej du har kommit till familjen Johansson". Nu möts den som ringer oftare av en telefonsvarare som räknar upp familjens förnamn "Du har kommit till Bosse och Nettan och barnen Emma och Peter och katten Mysan"

När jag funderade ett steg till kom jag på att mina mor- och far-föräldrar alltid svarade med sitt telefonnummer. Vad nu det har med saken att göra.

I Spanien och en del andra länder svarar man varken med namn eller nummer utan "Digame eller "Si Diga" ungefär "Tala om för mig eller Jag lyssnar kanske är mer korrekt svenska även om det är en friare översättning". Så är det upp till den som ringer att presentera sig och framföra sitt ärende.

resonemangsäktenskap

Det har blivit mycket Indien nu men jag tillåter mig att fortsätta lite till. När man som jag kommer till Indien och bor och lever hos indiska familjer för man en insyn i deras vardag , livsstil och värderingar som man kanske inte kan få lika lätt som turist. Det blev ju en hel del prat och frågor om allt möjligt. Äktenskap , kärlek , sex och barnafödande var något jag och familjens kvinnor ofta pratade om. Jag bodde ju hos väldigt fattiga familjer på den indiska landsbygden men jag hann också träffa och prata giftemål med medelklassindier i storstäderna. Trots att dom levde så olika var synen på äktenskap väldigt likartad. Alla unga indiska tjejer jag pratade med ansåg att resonemangsäktenskap var att föredra framför så kallade "love marrige". Föräldrarna ansågs bäst lämpade att välja din partner och kärleken kommer med tiden fick jag ofta höra.
Fast självklart är kärlek viktig även i Indien. Nu har jag bara sett några Bollywood filmer men dom har alla varit kärlekshistorier även om det varit en mycket kysk kärlek. Man får inte se kyssar , hångel eller mustiga samlagscener i Bollywoodfilmer däremot många och långa sång och dansnummer.

För mig och alla andra svenskar är det ju en absurd tanke att någon annan ska bestämma vem man ska gifta sig med. Även om det kanske innebär att man måste dejta ett stort antal puckon innan man har turen att träffa den stora kärleken om den stora kärleken överhuvudtaget existerar. Sen känns ju också som en självklarhet att välja att låta bli att gifta sig eller leva på andra sätt som till exempel som singel , särbo , sambo och välja att gå i sär när man känner att det inte fungerar.
Visst vi har väl inte världens muntraste statistik när det gäller skilsmässor i Sverge fast jag tror ändå att dom flesta håller med om att det är bra att man kan separera och inte tvingas leva ihop när det inte fungerar. En separation är alltid jobbig för alla inblanade så att vi skiljer oss/separerar för minsta lilla i Sverige är bara något som moralister fått för sig. Tvärtom brukar dom flesta faktiskt försöka hålla ihop även i vårt land. Man går i familjeterapi och gör allt möjligt för att rädda sitt förhållande. Pratar man med vänner och bekanta som har seprerat från långa förhålladen säger dom flesta att dom skulle ha gjort det tidigare men man försöke och vill undvika separation.

Fast nu skulle det handla om Indien , inte Sverige. I Indien är "love marrige" fortfarande väldigt ovanliga även bland medelklassen , dom rika och högutbildade som på många sätt lever ganska västerländskt.
Den engelskspråkiga tidningen Hindustan Times har varje söndag en "kontaktannonsbilaga" som väsentligt skiljer sig från svenska kontaktannonser. Här söker man någon för äktenskap och praktiska saker som kast ,utbildning , årsinkomst, bostad , bil och annat materiellt nämns och önskas. Däremot skrivs inget om intressen som t.ex mysiga hemmakvällar , hundar eller skogspromenader som brukar förekomma i svenska kontaktannonser. I svenska kontaktannonser ser man aldrig någon som söker någon för äktenskap utan formuleringar som "kanske kan det bli vi" eller "du och jag kanske kan möta sommaren ihop" är det som gäller. Skulle någon skriva en svensk kontatannons att kvinna/man sökes för äktenskap skulle han eller hon antagligen framstå som knepig och inte få särskilt många svar.

Naturligtvis kan man bli lycklig i ett arrangerat äktenskap. Naturligtvis kan man bli lycklig även i ett resonemangsäktenskap likväl som man kan bli olycklig i ett "love marrige". I Indien såg jag på nära håll tre arrangerade äktenskap som inte kändes bra.

Det första var min ena tolk som hade blivit kär i en kvinna och bett sina föräldrar att få gifta sig med henne. Föräldrarna sa nej för dom ansåg inte att den kvinnan var från en tillräckligt fin familj. Dom hittade sen en lämplig kvinna som han blev mer eller mindre tvungen att gifta sig med. Han var nu gift och hade ett litet barn med kvinnan som hans föräldrar fixat ihop honom med. Fast han hade inte glömt sin gamla kärlek. Hon var nu hans älskarinna och dom träffades så ofta det gick. Han smet ständigt ifrån mig som han skulle tolka åt för att ge sig iväg och mysa med älskarinnan.

Jag bodde hos två olika indiska familjen. Min första familj bestod av mannen , frun deras dotter och fruns mamma. Efter ett tag fick jag veta att mannen och frun tidgare varit gita i varsitt resonemangsäktenskap men träffats blivit blixtförälskade och lämnat sina respektive. Kvinnans före detta man hade tydligen varit en äldre ganska våldsam och elak person som varit väldigt missnöjd med att hon inte blev gravid så enligt henne hade han varit glad att bli av med henne.
Efter några år som barnlösa och ett för tidigt fött barn som dog efter några dagar hade paret jag bodde hos äntligen fått en underbar liten dotter. När jag var där var hon ett fyraårigt charmtoll som skrattade nästan jämt.
Det enda tråkiga i den här historien var att byn dömde kvinnan för det som hade hänt. Hon var ganska utfryst , byborna pratade inte med henne och gick iväg när hon kom till brunnen. Däremot kunde dom gärna prata och skämta med mannen.

Den andra familjen jag bodde hos bestod av mamma , två söner , ena sonens fru och deras treåriga dotter. Pappan hade övergivit famljen och gift om sig vilket hade drabbat familjen oehört hårt ekonomiskt. Den här familjen var en av dom få i byn som inte hade någon egen jord. Pappan hade haft jord men den fick inte hans gamla familj odla trots att han numera bodde med en ny familj i Bombay som låg över ett dygns tågresa bort. Att betala underhåll till barn och exfru vet jag inte om det förekommer Indien men det gjorde det inte i min familj. Mamman fick hanka sig fram som daglönare och på olika tillfälliga jobb. Sönerna var verkligen inte glada på sin pappa.
Den gifta sonen jobbade med diamantslipning på en fabrik i Bombay och var hemma ett par gånger om året. Jag var där under den indiska högtiden divali så även äldsta sonen var hemma. Äldsta sonens fru och dotter bodde naturligtvis permanent hon svärmor/farmor och hade aldrig varit i Bombay.

Det var förresten vanligt att unga män i byn åkte till Bombay eller Kuwait och jobbade inom industrin eller byggsektorn några år och skickade hem pengar till familjen samt sparade så man kunde köpa en scoter och en motordriven vattenpump. När jag pratade med yngsta sonens 17åriga kompisar var det en dröm att åka till Kuwait och jobba några år. Yngsta sonen i mitt familj var unik som drömde om att läsa till lärare på universitetet. Han var verkligen en studiebegåvning och hade varit stjärnelev på byskolan och på egen hand lärt sig en hel del engelska. Men några pengar till studier eller böcker hade inte familjen. Glädjande nog har han fått ett stipendium och läser nu vid universitetet i Udaipur och jag och två klasskompisar till mig som bodde i familjen har köpt en hel del böcker till honom. Han är snart färdig lärare och familjens ekonomiska situation kommer att radikalt förbättras.

Vi har nog mycket att lära av Indien och ska inte tro att vi är överlägsna eller har svaret på alla frågor. Fast att själv få bestämma om man vill gifta sig eller inte och med vem i så fall borde var en mänsklig rättighet som omfattar alla människor i världen. I artikel 16 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter står det
Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.
Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

Sen kan man ju naturligtvis diskutera om det måste vara just kärlek som är grunden för ett långt och lyckligt äktenskap. Kanske är inte ett långt äktenskap heller lika med ett lyckligt. Även om en separation alltid är jobbig behöver det ju inte vara fel eller dåligt att ha flera äktenskap eller långa förhållande under sin livstid.
Det finns väl inga generella svar på sånt här utan varje människa måste själv få bestämma när och på vilket sätt man vill leva med någon annan människa.

Nu blev det väldigt långt men jag hoppas någon orkar läsa och kommentera.

vinterbilder

När jag skrev och klagade på snön och kylan fick jag en del kommentarer av folk som verkade gilla snö och kyla. Helt oberigpligt. Till min glädje hörde jag på radion idag att det ska bli mildare i helgen och nästa vecka så eländet smälter bort.
Fast mina barn blir nog lite ledsna när snön försvinner. Speciellt dottern har knappast gjort något annat än att åka pulka sen i söndags. Dom har två bra backar vid henns dagis så dom har varit ute nästan hela tiden och åkt pulka , stjärtlapp och madrass.

Så Anna i Malaga som förgäves väntade på snö i julas , dom här bilderna tog jag här ute på min ö när jag gick till dagis idag. Jag är självklart inte ett dugg avudnsjuk på dig och alla andra som sitter i solen under palmerna vid Medelhavet.
Just kylan och den långa vintern är det värsta med att flytta tillbaka till Sverige. Fast visst är snön vacker på bild och när man tittar ut genom fönstret men man behöver ju inte gå ut dit.

Aloo gobi och andra indiska maträtter

I månadens inlägg som handlade om kulturkrockar skrev jag lite om min tid i en indisk by. Byn som hette Sundapur ligger i södra delen av delstaten Rajasthan inte så långt från staden Dungarpur. I en kommentar under det inlägget fick jag tipset att lägga ut recept på Aloo gobi , en indisk gryta som jag lärde mig laga i byn och som blivit en favorit jag ofta gör hemma. Ett jättebra tips för mat är ju alltid trevligt att både skriva och läsa om.

Eftersom jag bodde och levde i en familj i byn åt jag all mat tillsammans med dom. Under lite mer än en månad i Indien åt jag enbart indisk mat utan att tröttna. Tyvärr smakar inte indiskt lika bra här hemma som innan jag åkte till Indien. Men visst går det att hitta suveäna indiska restauranger även i Sverige. Gillar man som jag kryddstarkt och vegetariskt är indisk mat en verklig favorit.

Familjens mat lagade av kvinnorna på en liten murad lerugn med öppen eld på golvet. Här tillagades verklit delikata rätter och varje måltid bestod av flera olika rätter som serverades på ett stort plåtfat med fördjupningar i. Det fanns inga bestik utan man åt med en bit chapati dvs. ett runt platt osyrat och till varje måltid nybakat bröd.

Dom få ord jag lärde mig på bagri den lokala dialekten av hindi har med mat att göra. Fast jag vet att vackert hår heter asall ball.

Den enda mat jag hade lite svårt för var skålen med ris som varje dag serverades till frukost. Trots att jag verkligen älskar ris och i synnerhet indiskt basmatiris hade jag svårt att få ner det på morgonen. Fast jag är dålig på att få i mig någonting ätbart överhuvudtaget på morgonen. Jg har svårt att förstå att så många av mina landsmän glatt äter gröt , fil , müsli och berg av grova mackor till frukost. Då har jag mycket lättare att förstå spanjorer som ofta nöjer sig med en kopp kaffe och eventullet en liten brödbit.

Till lunch serverades ofta lite mindre mat som samosas , en sorts indiska piroger eller pakoras.

Pakoras har jag ofta gjort hemma och det är mycket enkelt och går snabbt.
Man behöver olika grönsaker som skärs i bitar. Man kan i stort sett välja vilka grönsaker som helst som man tycker om. Så behöver man kikärtsmjöl även kallat gram och rismjöl. Det brukar inte vara något problem att hitta i större och mer välsorterade butiker med utländsk mat.
Man blandar 3/4 gram med 1/3 rismjöl och vatten. Smeten ska vara ungefär om sockerkakssmet i konsistensen. Salta lite och doppa en grönsaker i smeten. Stek eller fritera. Servera med ris och någon god sås eller ät som det är med en kall sås till. Jag har sett indier sitta och doppa pakoras i ketchup och det är en helt okey kombination.

Till middagen fanns alltid dal vilket är en soppa av linser eller bönor. I min familj åts alltid en tjock soppa med linser , tomat , vitlök , diverse starka kryddor. Den var mycket god.
Ofta fanns några stekta grönsaker som till exempel stekta bitar av paprika, aubergine eller okra.
Även stekta chilis var populära.
En underbart god grön röra som bestod av bland annat koriander och chili serverades ofta.
Olika grönsaksbollar kallas kofta och är både goda och populära , serveras oftast i någon sorts sås. Channa masala är kikäror i en kryddstark sås ockå mycket gott och vanligt.
Nästan varje dag serverades Aloo gobi som ordagrant betyder Potatis blomkål. En personlig favorit som jag ofta lagar hemma.

Eftersom det inte fanns kokböcker i byn har jag bara fått inredienserna beskrivna på ett ungefär. Precis som i receptet på pakoras ovan får en som är intresserad prova sig fram.

Till Aloo gobi behövs några potatisar , ett blomkålshuvud ,en lök , 1-3 tomater , en god currypasta min personliga favorit är curry vindaloo, vatten och salt

Hacka löken och fräs den i olja i en stor kastrull eller gryta. I Indien använder man gärna jordnötsolja eftersom det påstås ta fram kryddornas smak bättre än annan olja. Jag använder oftast olivolja nä jag gör det här hemma. Inte helt indiskt men det fungerar.
Ha i önskad mängd av currypastan och låt fräsa med en stund. Skala och hacka potatis och låt den fräsa med en stund, cirka 5-10 minuter. Rör om då och då. Man brukar säga 1-2 potatisar per person. Man får prova sig fram men 4-6 stycken normalstora är ganska lagom till att blomkålshuvud.
Dela blomkålen i buketter och låt dom steka med någa minuter. Hacka tomaterna och ha i grytan. Späd med lite vatten och eventuellt salt eller buljong. Koka under lock på svag värme tills potatis och blomkål är mjuka.

Till indisk mat serveras naturligtvis ris , chaval på hindi. Indiskt basmatiris. Basmatiris är lätt att få tag på i svenska livsmedelsaffärer och är enligt mig det absolut godaste riset. Ännu godare blir det om man tillagar det på typiskt indiskt vis som jag lärde mig av kvinnorna i min indiska familj. Det kan verkar lite omstädigt men är absolut värt det för riset blir så mycket godare.

Det här blir ungefär 4 portioner.
Tag 3 deciliter basmatiris och häll i en kastrull , häll på vatten och rör eller gnugga lite lätt på riset , vattnet blir då grumligt. Häll av vattnet och häll på nytt och upprepa tills vattnet är klart. Låt då riset ligga i blöt i någon minut (2-3 minuter kan vara lagom) häll sedan av riset i en sil. Låt det rinna av och torka i silen. Lägg sen tillbaka riset i kastrullen och häll på 5 decieliter vatten eller buljong och eventuellt lite salt. Vill man lyxa till det extra mycket kan man fräsa riset en kort stund i lite olja , utan att det tar färg, innan man häller på vattnet. Koka på svag värme under lock i ungefär 15 miuter. Lyft locket och pressa i saften från några citronklyftor eller en lime. Ta sedan av kastrullen från värmen och låt den stå cirka 5 minuter innan det serveras. Det blir otroligt gott och det blir snabbt en vana att tillaga riset på det här sättet.

Här finns mer att läsa om indisk mat och här är en jättebra sajt fullspäckad med fakta och tips om Indien

vinter

Här i stockholmstrakten har vi i helgen som bekant fått ordentligt med snö och rejält kallt. Jag är inte så förtjust i varken snö eller kyla men mina barn är överlyckliga. Dom har åkt pulka , grävt tunnlar i snön och gjort en snögubbe.

Idag pratade jag med Madrid och fick veta att i lördags hade det varit 17 grader och sol mitt på dagen. Det var skönt att promenera ute utan jacka mitt på dagen. Idag var det i och för sig väldigt kallt i Madrid. På vintern kan tempraturen i den spanska huvudstaden variera väldigt mycket från dag till dag och ockå under dagen.
I vintras kunde det många gånger vara frost på marken på morgonen men mitt på dagen riktigt skönt att sitta ute i solen med uppknäppt jacka (ibland t.o.m utan jacka) och äta lunch eller fika.

Det finns ett spanskt talesätt om klimatet i Madrid som säger att staden har "Nueve meses de inviero y tres meses de infierno" Det betyder nio månaders vinter och tre månaders helvete. Många gånger har jag hört madridbor beklaga sig över klimatet i stan och säga att det aldrig är lagom vamt. Är det kallt i Madrid så är det verkligen kallt och är det varmt så är det hysteriskt varmt.

Visst kan jag instämma i att Madrid kanske inte är den stad som har världens bästa klimat. Men så illa som nio månaders vinter och tre månaders helvete är det absolut inte och trots lokalbefolkningens klagan finns det väldigt många dagar då det är lagom varmt. Jag tycker staden har fått lite orättvist rykte på klimatområdet.
Visst kan det vara dagar på vintern då det är riktigt kallt och jobbigt och visst finns det helvetesvarma sommardagar men större delen av året är klimatet trots allt ganska behagligt. Särskilt om man jämför med svenskt klimat.

Trots att jag vet att jag har gjort helt rätt som valde att lämna Madrid så saknar jag verkligen dom med svenska mått milda vintrarna , att våren kommer så tidigt och att sommaren är så varm och varar så länge. Jag har inget emot värme , snarare tvärtom , det får gärna vara rejält varmt men kyla avskyr jag. Dom varma nätterna under sommaren i Madrid ja i hela medelhavsområdet och tropikerna är något jag verkligen uppskattar. Då har solen försvunnit och man slipper den brännande hettan men det är samtidigt väldigt varmt och skönt.

Jag hade tänkt att illustrera det här inlägget med några vackra vinterfoton tagna här på min ö men jagvågade mig inte ut kylan mer än nödvändigt idag. Fast det har varit en underbar vinterdag med några minusgrader , snö och gnistrande solsken.

kulturkrock

Jag har varit lite frånvarande här på bloggen. Var borta fredag och lördag och hade besök på söndagen. Jag har hunnit med en massa trevliga saker men bloggen har blivit lite bortglömd. Bland annat hann jag med en fika med Johanna Det är verkligen jättekul att i "verkligheten" träffa bloggare vars blogg man slaviskt länge följt. Så tack för en trevlig fika Johanna. Det var jättekul att träffa dig i "verkligheten".
Jag har tidigare träffat Mandimoon i Madrid och det var också jättetrevligt. Jag skulle gärna träffa fler av er.

Hur som helst har Tolken kommit med en mycket trevlig idé. Hon har bjudit in ett gäng bloggkompisar (den som vill vara med kan skriva en kommentar på Tolkens sida) och den 20:de varje månad skriver vi om ett visst ämne. Den här månaden var det kulturkrockar som var ämnet.

Jag skrev ju nyligen om min dotters svenska dagis och jämförde med det spanska dagiset hon gick på. Synen på barn , skolan och familjen är nog ställen där det kan bli ganska mycket kulturkrockar mellan svenskar och spanjorer.
Jag blev också galen på mañana-mentaliteten och den spanska byråkratin och säkert en hel del annat när jag bodde i Madrid.

Ändå är Spanien nog ett förhållandevis lätt land att bosätta sig i och smälta in i. Kan man bara språket är spanjorer lätta att umgås med och det är inte så mycket regler kring umgänge och helt okey att "göra fel" ibland om man är utlänning.

Indien som är ett av mina favoritländer är ofta hur obegripligt som helst för en utlänning. Någon känd person har sagt att "Alla länder är annorlunda men Indien är lite mer annorlunda".
Jag älskar verkligen Indien och skulle kunna resa där hur mycket som helst.
Hösten 2003 tillbringade jag en månad i Indien. Jag hade läst internationella relationer och var där med ett gamlat SIDAprojekt. Vi skulle bland annat ut och bo i fattiga byar och ta reda på hur det var med barns skolgång där.

Att bo utan rinnande vatten , el , toalett , sova i samma rum som familjens två kor och sitta på en matta på golvet och äta underbart god mat tillagad i en liten lerugn med öppen eld var ett stort äventyr även om det också var jobbigt. Att komma fattigdomen så nära är verkligen otroligt jobbigt och svårt.

Jag hamnade i en miljö där jag var ganska borta. Jag visste inte hur man tvättade sig utan rinnande vatten , gick på en toa som inte fanns o.s.v. Jag visste inte heller hur det förväntades att jag skulle bete mig i olika situationer. Inte heller hade jag något begripligt språk att prata med dom jag bodde hos eller med folket i byn. . Jag fick förlita mig på en tolk som försvann då och då.

Från den Sundapur , den indiska byn , skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om kulturkrockar. Bybornas syn på kvinnor och män och förklaringar till varför det var viktigare att sönerna fick utbildning än döttrarna kunde göra mig smått vansinnig. Precis som avsaknaden av pedagogik vid skolan jag besökte. Men jag var gäst i deras by och skulle lyssna och försöka förstå.

Analfabetism och perioder av svält var relativt vanligt i byn. Trots våra olika sätt att leva så finns det mycket som är lika världen över. Jag pratade bland annat utan problem om barnafödande och även sex , kärlek och giftemål med kvinnorna.

Kommer man från ett sekulariserat Sverige till Indien så slås man av religonens ständiga närvaro. Folket i byn var troende hinduer och mycket stolta över sin religion så det blev en hel del religionsprat också.
För en utomstående som inte är någon expert på religion känns hinduismen som en mycket pragmatisk religion. Man kan ta till sig dom bitar som passar och bry sig mindre om andra bitar. Man kan välja att tillbe vissa gudar men bry sig mindre om andra. Man kan inte konvertera till hinduismen eftersom är man människa är man också hindu enligt vad jag fick höra. Så det var bara för mig att gå till dom tempel jag ville och be och offra om jag ville. Jag var ju så att säga automatiskt hindu.

En god hindu ska vara vegetarian och inte äta kött , fisk eller ägg. Även det här tolkar många lite som dom vill. En man berättade för mig att den första tisdagen i varje månad ser gudarna åt ett annat håll så då kunde han äta kyckling och ändå vara en god hindu. En annan man berättade att han naturligtvis aldrig skulle äta ägg för det var inte tillåtet men om man "gömmer" äggen i en kaka så går det bra. Då ser ju inte gudarna att det är ägg i kakan.

Hare Krishna som är en reltivt ny rörelse (grundades på 60-talet om jag inte minns fel) med rötter inom hinduismen förbjuder också ätande av svamp och alla sorters lök. Svamp gör människan trög och då fungerar det inte lika bra att meditera och komma nära gud. Lök , i synnerhet vitlök , gör människan sugen på sexell aktivitet och det tar också tankarna bort från gud. Sex är inom Hare Krishna enbart tillåtet i fortplantningssyfte. Att "nöjesgöka" och skydda sig är alltså inte tillåtet. Jag kan inte så mycket om HareKrishan men jag har fått intrycket av att rörelsen är mest spridd i väst och inte så utbredd i Indien.

Jag brukar sällan drömma mardrömmar men en natt de indiska familjens hus skrek jag till i sömnen. Pinsamt nog lyckades jag väcka hela familjen som blev mycket engagerad i min mardröm. Jag hade troligen blivit attackerad av ett spöke. Jag fick höra berättelser om andra som blivit attackerade av spöken. En man hade suttit vid floden som rann förbi byn och rökt pipa. Ett spöke kom och ville smaka ett bloss , mannen sa nej och för detta blev han rejält slagen av det röksugna spöket.

För att jag nu inte skulle bli attackerad av fler spöken flyttades min säng. I sängen lag man också en bit stål och en amulett och sängen snurrades några varv. Ja, det fungerade uppenbarligen för jag sov hur bra som helst resten av tiden hos familjen.
Eftr det här märkte jag hur utbredd vidskepelse var i byn. Det fanns en utstött yngre kvinna som anågs vara en häxa. En del barn brändes med glödgat järn i pannan och fick två vertikala streck som ärr ovanför ögonbrynen. Något man såg hos en del personer , både yngre och äldre. En treårig dotter i min familj hade såna ärr. Hon hade fötts på en dålig dag och då behövde hon skyddas genom att man bräne henne i pannan efter förlossningen.
En liten pojke med ett långt och vackert hår hade långt hår för att hans pappa skullelåta det växa en viss tid och sen ta det till ett visst tempel och klippa av och offra håret där. Det var något avtal pappan hade gjort med en gud eftersom hans äktenskap varit barnlöst så länge. Efter avtalet föddes sonen , håret skulle lämnas helt orört i fem år och sen offras.

Jag skulle säkert kunna skriva ur mycket som helst om Indien och indiska kulturkrockar men det här har redan blivit långt nog. Jag återkommer säkert med både Indien och kulturkrockar i framtida inlägg.

sömnproblem

Jag brukar inte skriva så mycket om mina barn här men tänkte göra ett undantag. Jag behöver ett lite råd. Hur får man en femåring att sova i en egen säng i ett eget rum? Hur får man henne att känna sig trygg med att sova själv? Hon är mörkrädd och ganska ängslig vid läggdags.
Alla försök vi har gjort verkar misslyckas. Ska man kanske bara ge upp och låta henne sova i min säng tills hon känner själv att hon är för stor?
Ni som läser här brukar alltid vara så hjälpsamma när jag frågar något. Jag känner att jag behöver alla råd jag kan få.

fru eller fröken?

Tolken som bor i Paris skriver den intressanta bloggen Med barnen i Paris brukar ofta skriva om språkfrågor och tvåspåkighet. Nyligen blev det en intressant diskussion om att dua eller nia där. Jag verkar inte vara ensam om att tycka det kan vara förvirrande.

Jag pratar bara en rysligt dålig skol/turist-franska men upplever det enklare i Frankrike än i Spanien för där niar man i princip alla. Men det kanske är fördomar. Jag har ju aldrig bott , arbetat eller studerat i Frankrike. Då kanske jag hade upplevt niandet och duandet där som väldigt krångligt.
I filmen Amelie från Montmartre niar den 23åriga Amelie sin pojkvän Nino. Visserligen har dom nyss träffats men att två unga ,nyförälskade personer niar varandra känns ju en smula märkligt.

I Spanien verkar nianet och duandet inte följa några direkta regler utan det skiljer ganska mycket inom olika grupper och olika delar av landet. Jag har en känsla av att duandet är mycket mer utbrett i huvudstaden Madrid än i Andalusien i södra Spanien där jag pluggade spanska för ganska många år sen.
Ibland tycker jag det är svårt att veta och då brukar jag nia för det känns bättre att vara överdrivet artig än att kanske uppfattas som oartig. Fast det har hänt att personer inte har uppskattat att bli niade utan bestämt sagt åt mig att dua.

I spanskan , franskan , engelskan och en rad andra språk används ju titlarna Herr , Fru och Fröken frekvent.
När jag var ute med mina barn blev jag alltid kallad Señora (fru) men när jag var ute ensam blev jag ofta kallad Señorita (fröken). Är man osäker kan man ju använda Fröken som tilltal och blir man rättad kan man smickra och säga att, det kunde jag verkligen inte tro ,du som ser så ung ut eller något liknande. Jag har en känsla av att det används av en del spanjorer.

I en viss ålder tyker jag det är svårt att veta om man ska titulera en kvinna Fru (Señora/Madame/Mrs...) eller Fröken (Señorita/Mademoiselle/Miss...). Det är lite märkligt att mannen tilltalas på samma sätt oavsett ålder eller civilstånd medans kvinnan ska tilltalas annorlunda om hon är gift eller inte.

Jag har frågat flera spanjorer om en äldre ogift kvinna ska tilltalas. En del verkar lite osäkra men om jag har fattat rätt så är det korrekt att säga Fröken (Señorita) då. Ungefär som man i Sverige på pilsnerfilmernas tid tilltalade bygdens gamla skollärarinna som aldrig varit gift med Fröken Andersson.

Nu är inte skilsmässor lika vanliga i Spanien som i Sverige men det förekommer och blir vanligare. Hur tituleras en frånskild kvinna? Är hon Fru eller Fröken?

Det är faktiskt skönt att slippa fundera över niandet och duandet och Fru eller Fröken i Sverige. Man kan säga du till alla och använda förnamn utan att bli uppfattad som oartig.
Man kan ju förstås hoppas att spanjorer , fransoser och andra överger det här krångliga systemet men tyvärr finns det få tecken som tyder på att man kommer att göra det inom en snar framtid. Så det är väl bara att försöka lära sig.

beta?

En liten fråga till er som har blogger och har uppdaterat till deras nya version. Är det något ni rekommenderar? Vilka är fördelarna med den nya versionen?

livet på landet

Igår blåsten stormen Per (den heter tydligen så) över Sverige. Värst var de längs kusterna i södra och västra Sverige men även vi här uppe i Östra Svealand fick känna av stormen. Här på Ekerö där jag bor gick strömmen i drygt två timmar på kvällen och det ven ordentligt runt husknuten. Barnen tyckte det var lite otäckt och ville inte gå och lägga sig. Jag svor lite tyst för mig själv att jag var en idiot som bosatt mig på landet. Frivilligt till och med.

Innan jag flyttade hit hade jag aldrig bott på landet eller känt någon längtan efter att göra det. Det var en slump att hamnade här. Men då tänkte jag att det kunde vara mysigt och bra för barnen att växa upp på landet. Här där vi bor är det ju bara tre mil in till centrala Stockholm så det skulle ju gå lätt och snabbt att ta sig in till stan vid behov.

Då tänkte jag intepå att det skulle vara dyrt och ta lång tid att alltid behöva åka bil eller buss varje gång man ska göra eller köpa något. Eftersom trafiken i Stockholmstrakten kan stå i princip still vissa tider på dygnet kan resorna bli mycket tidskrävande. Det här gör att barnen får väldigt långa dagar på dagis och fritids. Jag har ju tyvärr ingen kompis eller släkting här som någon gång ibland kan hämta dom tidigare.
Jag känner att bensinen gräver ett ganska djupt hål i plånboken.

Kompisar och släktingar orkar sällan ta sig ut hit för att hälsa på utan man får ta sig till dom eller prata i telefonen. Lite isolerat känns det ibland. Att det är tyst och öde känns mer störande än fridfullt.

Jag trodde jag skulle vänja mig vid lantlivet men tyvärr verkar det inte så. Jag kan heller inte riktigt se varför det skulle vara så bra för barn att bo ödlsligt och långt ifrån "civilisationen". Barn som bor i stan har nära till sina kompisar och kan gå och cykla dit. Vi föräldrar slipper dessutom skjutsa överallt....

Kanske är det så att vissa trivs på landet och andra i stan och att det liksom inte går att göra något åt. Kanske kan vissa vänja sig vid att bo på ett ställe dom varit skeptiska till , andra har svårare för det eller kanske inte kan vänja sig alls. Jag har en kompis som tillfälligt flyttade ut till ett hus på landet i Dalarna , hon stortrivs och kan absolut inte tänka sig att bo i stan igen.

Det finns säkert en rad både för- och nackdelar med både stadsliv och lantliv. Själv har jag just nu svårt att komma på några fördelar med att bo på landet. När jag har flyttat härifrån så tror jag inte att jag kommer att bo på landet igen men gärna tillbringa några sommarveckor där.
I morgon ska jag faktiskt in till Stockholm och njuta stadsliv en stund och på fredag ska jag till Uppsala. Så helt isolerad ute i skogen är jag inte men för isolerad i min smak.

Slänger in en sån här uttjatad omröstning igen men jag vill ha kommentarer också , massor av kommentarer!

Var föredrar du att bo?
	I stan
	På landet
Free polls from Pollhost.com

snabbmat forts.

Jag fortsätter lite på temat snabbmat. Av rätterna jag har listat här föredrar jag personligen sushi eller en god pizza. Men då och då känner jag sug efter en god burgare eller en falafel.

Gatuköket Jonsborg på Avenyn i Göteborg lanserade för några år sen en enorm korv. Det var en hel stekt falukorv i en baguette med senap , ketchup och gurkmajonäs. Vet inte om dom fortfarande säljer den. Tror inte det blev någon storsäljare. Själv blir jag smått äcklad bara att läsa om den.
Annars har Jonsborg många och goda vegetariska alternativ.
Fast är man i Göteborg och ska äta vegetarisk snabbmat har Ali Baba vid Backaplan på Hisingen stans bästa falafel.

Vilken typ av snabbmat äter du helst?
	falafel
	fish and chips
	hambugare/vegburgare
	kebab
	pizza
	sushi
	tunnbrödsrulle
	varmkov
	annat
Free polls from Pollhost.com

snabbmat

Jag läser ett test i Aftonbladet av McDonalds nya vegburgare. Vegetarianerna som testar den ger den sämre betyg än Burger Kings och Max vegburgare.
Själv har jag inte ätit på McDonalds på evigheter så jag har inte provat deras vegburgare. Burger King åt jag på för ett par år sen och Max vegburgare provade jag i somras. Max har för övrigt goda chilicheese.

Jag är väl inget större fan av hamburgerställen och jag försöker äta hyfsat nyttigt men då och då hamnar man ju där. Har man bråttom och är hungrig finns dom ju nästan överallt och det går snabbt att få och äta maten. Det gräver heller inga djupare hål i plånboken att äta på såna ställen. Av någon anledning brukar sug efter sån mat infinna sig efter en lång och blöt festnatt. Så brukar alla barn tjata om att gå på McDonalds då och då så vi föräldrar till slut ger med oss och går dit med dom. Personligen tycker jag att pizza , falafel och sushi är både roligare och godare snabbmat än vegetariska burgare.


På bilderna tycker jag att Burger Kings vegburgare ser aptitligast ut och Max ser tråkigast ut.


Burger King


Max


McDonalds


Det är ju bra att det finns vegetariska burgare och fiskburgare för dom som inte kan eller vill äta kött. Fast jag tror inte att vegburgarna är några storsäljare på hamburgerställerna. Min fråga om vilket ställe som är bäst handlar inte om vegburgare utan på vilket ställe man helst äter när suget efter snabbmat sätter in. Vilken typ av burgare var och en föredrar är alltså inte med i frågan. Med annat menar jag annat hamburgerställe som jag glömt att ta med och inte en pizzeria eller liknande.

Vilket hamburgerställe föredrar du?
	Burger King
	Max
	McDonalds
	Sibylla
	Annat
Free polls from Pollhost.com

se och göra i Madrid

En tjej som ska till Madrid i vår frågade mig vad man ska se , göra och hänga där. Det finns hur mycket som helst att se och göra i Madrid så det beror ju lite på smak och intresse. Jag ska skriva ner några tips och ni som läser och känner till Madrid får gärna komma med flera. Om jag kan ger jag gärna tips om Madrid , så det är bara att fråga.


Björnen vid Puerta del Sol

På det vackra torget Plaza Mayor ett stenkast från Puerta del Sol (där flera metro-linjer stannar) ligger en stor turistbyrå där man kan få mycket tips och gratiskartor över stan. Turistbyråns gratiskartor är precis lika bra som dom man köpe för 5-10 € i tidningskiosker. Från Puerta del Sol utgår gudiebussar som tar en runt i staden och ger guidning på olika språk. Det finns två olika turer och köper man en biljett gäller den för obergränsat åkande på båda turerna hela dagen. Kan vara ett bra sätt att få en överblick över stan och lära sig lite om den.


Puerta del Sol

Plaza Mayor och kvarteren runt omkring är väldigt vackra men packade av turister och restauranger och barer tar ofta rejäla överpriser. Fast visst är det mysigt att sitta på uteserveringarna på torget. Ett tips är att gå till det närbelägna torget Plaza de Santa Ana. Hit hitta inte riktigt lika många turister så det är mer lokal prägel och humanare priser på mat och dryck. På dom smala gatorna mellan kring Puerta del Sol och Plaza Mayor finns ett relativt stort utbud av restauranger från hela världen tex. japanskt , indiskt , italienskt , schweiziskt, kubanskt ,kinesiskt, irlänskt , turkiskt och mycket annat . Alla är långt ifrån dyra. Så gott som alla har menyer med priser uppsatta på utsidan så man kan kolla vad dom har och vad det kostar innan man bestämmer sig.


Plaza Mayor

El Corte Ingles som är en stor varuhuskedja som finns runt hela Spanien har ett stort varuhus vid Puerta del Sol. Inte något speciellt. Ganska dyrt. En hel del märkeskläder. En trappa ner utanför mataffären finns en stor och fin delikatessbutik för den som vill köpa med sig spanska deliktesser hem. På gågatan i närheten finns en del andra stora varuhus som bland annat FNAC som har billiga böcker och dvdfilmer. Även HM , Zara , Mango och andra välkända klädkedjor ligger i närheten.


El Corte Ingles med julskyltning

Vill man hitta lite roligare och mer udda affärer är stadsdelen Chueca ett bra ställe att leta. Chueca är också känt som Madrids gayområde. Här finns också många mysiga tapasbarer. Äta tapas ska man absolut inte missa när man är i Madrid. Här är en länk till ett inlägg jag skrev om tapas och namn på dom vanligaste tapasrätterna. Tapasrätterna ligger ofta framme bakom bardisken så man kan titta och peka på det man tycker ser gott ut. Perfekt om man inte kan spanska. Beställ in flera och dela på. Vill man haen större portion beställer man en raciones.
Vill man äta en rejäl måltid så är menu del dia bra och prisvärt. Brukar finnas på dom flesta spanska resturanger och serveras oftast mellan vissa tider. Man kombinerar ihop sin mltid genom att välja mellan eller antal förrätter , huvudrätter och efterrätter. Bröd och nästan hur myckt vin eller annan dryck man vill ingår alltid. Kostar mellan 6-20 € beroende på ställe. Billigare bortanför dom stora turistområdena.


bar

Stadsdelarna Chueca och Malansaña har en del hippa klubbar och kul barer för den som vill gå ut och festa. Något man bör göra i Madrid för här finns ett av Europas bästa nöjesliv. Klubbar och discon kan ha öppet till långt in på förmiddagen och riktigt mycket folk blir det inte förrän efter midnatt. Själv har jag dock väldig lite erfarenhet av Madrids berömda uteliv. Jag var väldigt sällan ute när jag bodde där utan det blev mer tapas med familjen

Vill man handla riktigt dyra märkeskläder och gå på dyra ställen där dom rika samlas ska man bege sig till stadsdelen Salamanca.

Är man i Madrid en söndag ska man absolut inte missa den stora loppmarknaden El Rastro. Här finns hr mycket som helst att köpa och kul och trångt folkliv och många små trevliga restauranger och barer om man blir hungrig , törstig och vill vila fötterna. Här är också gott om ficktjuvar så håll noga koll på dina värdesaker. Livligast på förmiddagen. På eftermiddagen när marknaden stänger dyker försäljare med märkeskopor av väskor och solglasögon , parfymer och dvd och cd kopior. Ta metron till La Latina.

Är man riktigt shoppinggalen och vill bege sig till ställen dit få turister hittar kan man ta metro nummer 9 norrut till Barrio de Pilar. Här ligger Centro Comercial la Vaguada som är Madrids största shoppingcenter med cirka 350 affärer. Fast jag tycker personligen att Centro Comercial Plaza Norte 2 som ligger norr om stan är trevligare. Hit kommer man med buss 156 från Plaza Castilla. Här i närheten ligger också ett av Madrids två IKEAvaruhus.

Att åka buss och tunnelbana i Madrid är både enkelt och billigt. Taxi är billigare än i Sverige och lätt att få tag på. Åker man dom officiella grön-vita taxibilarna kör föraren efter taxameter och man blir inte lurad.


gata i centrala Madrid

I Madrid finns några av världens finaste konstmuseum. Prado som ligger på Paseo de Prado när tågstationen Atocha är ett måste precis som Centro del Arte de Reina Sofia alldeles vid Atocha. Prados samlingar innehåller äldre kända konstnärer som Velazquez , Murillo , El Greco med fler. På Centro del Arte de Reina Sofia kan man se nyare verk av kostnärer som Picasso och Dali. Snett emot Museo del Prado.
Thyssem är Madrids trdje stora konstmuseum. Det är en privatsamling som innehåller många kända konstverk från hela världen och det ligger vid museo del Prado. Fortsätter man Paseo del Prado lite längre upp kommer man till Plaza Cibeles där den berömda Cibelesstatyn som blivit en symbol för Madrid står. Metrostationen här heter Banco de España.
Jag har också hört att kungliga slottet Palacio Real vid Plaza Oriente ska vara fint och värt ett besök men jag har själv bara sett det från utsidan.


Cibeles

Är man intresserad av fotboll kan man gå och se Real Madrid spela på Santiago Bernabeu stadion i norra delen av stan. Metrostationen har samma namn som stadion. Kan man inte gå på en match så finns det möjliget att besök arenan , gå guidade visningar och se en utställning om klubben på dagtid.


Santiago Bernabeu

I det stora grönområdet Casa del Campo straxt väster om centrum finns ett fint zoo och ett stort tivoli.
Blir man trött på staden och vill se lite grönt är den stora Retiro parken en perfekt plats att söka sig till. Den är mysig att promenera runt i och ha picnic i men man kan inte räkna med att vara ensam.

Madrid kanske inte är en stad där det finns så mycket man MÅSTE se och göra utan mer en stad där man promenerar runt , njuter av atmosfären och folklivet , äter tapas och sitter på barer och caféer.

Är man i Madrid flera dagar tycker jag man kan använda åtmnstone en dag till en utflykt utanför stan. Min favorit är den gamla staden Toledo 7 mil söder om Madrid. Hit går bussar och tåg nästan hela tiden och resan tar en timme.Andra trevliga utflyktsmål är Aranjuez 4 mil öder om staden och det gamla klosterslottet El Escorial några mil nordväst om staden. Båda nås lätt med lokaltåg RENFE från tågstationen Atocha


Toledo

samling

Idag var jag också med dottern på inskolningen på dagis. När det var dags för samling satt två killar och lekte några meter från samlingen. Precis som tidigare dagar pratade barnen i munnen på varandra och med varandra under samlingen. Pojkarna som lekte en bit ifrån samlingen lekte inte särskilt tyst.

Till slut kände jag mig tvungen att fråga en i personlen varför dom fick sitta och leka när dom andra hade samling. Då fick jag veta att dom hade valt att inte vara med. Jag har ju redan skrivit ett långt och gnälligt inlägg och disciplinen på svenska dagis/skolor så jag ska inte tjata för mycket om det. Men vaddå välja att inte vara med? Det borde väl vara ett krav att sitta still och lyssna tio minuter. Bland annat tog personalen upp regler på förskolan under samlingen. Ska man kunna välja att leka istället för att lyssna på det? Ingen femåring mår inte dåligt av vissa krav och ingen femåring behöver välja allt själv.

För flera år sen hörde jag en pappa klaga på att hans son och sonens klasskompisar på lågstadiet fick välja mellan att räkna i matteboken eller läsa serietidningar i myshörnan. Skulle detta vara sant låter det helt absurt.

Nu ska jag sluta gnälla på skola och dagis som har många bra sidor också. Jag har fått en rolig fråga om vad man ska se och göra i Madrid så mitt nästa inlägg blir ett svar på det. Skriva om Madrid och Spanien är altid kul. Förhoppnngsvis får jag ihop ett inlgg idag eller ikväll.

dagis

Min dotter har äntligen börjat på dagis den här veckan. Hon har verkligen längtat.Hon är fem år ska fylla sex i sommar och liksom hon är alla barnen på hennes avdelning födda -01.
Jag har varit med på inskolningen. Ganska skönt att se var hon ska gå , lära känna barn och personal och se vad dom gör på dagarna.

På det spanska dagiset där hon gick hade man ingen inskolning. Jag blev alldeles förskräckt när jag första dagen lämnade henne och läraren sa hejdå du kan hämta henne klockan fyra och stängde dörren till klassrummet. På dagiset i Madrid hade hon och alla andra barn samma tider varje dag 9-16. Det gick inte att hämta eller lämna tidigare om man inte sagt till innan och helst givit en orsak till det.

Både jag och dottern har bara bra saker att säga om det spanska dagiset. Personalen var jättebra och dom gjorde mycket roliga saker samtidigt som det kanske var lite mer skola än ett svenskt dagis. Hon lärde sig läsa och skriva lite och dom läste mycket om kultur och gick på teatrar , konstmuseum , poesiuppäsningar och sånt.
Det man kallar dagis (guarderia) i Spanien är egentligen avdelningar för väldigt små barn. Min dotter gick egentligen i skolan fast det inte var obligatorisk skola utan kallades escuela infantil. Den obligatoriska skolan börjar spanska barn i när dom är sex år.

Jag har inte varit så mycket på svenska dagis sen jag själv jobbade på ett för 13 år sen. Så jag har inte så mycket att jämföra med och jag antar att det finns stora variationer mellan olika dagis. Men jag reagerar verkligen på vilken dålig disciplin det är. Är man fem och snart ska fylla sex år bör man klara att sitta tyst och lyssna på dom vuxna vid en kort samling. Barnen pratade med varandra , sprang omkring och avbröt fröken när hon pratade. Personalen sa inte till heller utan verkade acceptera att barnen under samlingen pratade med varandra.

Jag vet inte om jag blivit för van vid spansk skola eller bara blvit allmänt gammal och gnällig. Jag förordar ingen militär kadaverdisciplin på dagis eller i skolan men en liten stund ska man klara av att sitta tyst och stilla och lyssna när man snart är sex år tycker jag. Blir dom inte tillsagda nu så kanske dom kommer att fortsätta prata med varandra och springa runt även i skolan sen.
I hennes spanska skola satt barnen tysta och stilla och lyssnade på läraren och gjorde vissa uppgifter tyst och stilla och då handlade det om längre stunder än den svenska dagissamlingen.

Det här är ingen kritik mot dotterns dagis. Tvärtom så tyckte jag det verkade bra och personal och barn var mycket trevliga. Dottern stortrivs och vill inte gå hem. Jag blev bara lite paff att det var så mycket stökigare än det spanska dagiset och funderade om det brukar vara så här på svenska dagis och skolor.

sanningens stund

1. Jag har tävlat mot Malin Bayard i hästhoppning
Falskt.Jag red mycket i åldern 8-12 och tyckte då att hästar var det bästa som fanns. Visst hände det att jag hoppade med hästarna men jag har aldrig tävlat. Jag har heller aldrig träffat Malin Bayard. Idag är mitt hästintresse mycket svalt. Jag ser några när jag tittar ut från fönstret hemma och det räcker bra.

2. Jag har fått en puss av en rosa delfin
Sant. När jag besökte Singapore för några år sen gjorde jag en dagsutflykt till Sentosa Island som ligger straxt utanför stan. Här finns mängder av aktiviteter att ägna sig åt bland annat ett av dom finaste akvarium jag har besökt. Här finns också en "dolphin lagoon" (som man kan läsa om i länken ovan) där man har delfinshower med rosa delfiner. Några i publiken fick komma fram , svara på fåninga frågor , klappa på och bli pussade av delfinerna.Jag var en av dom utvalda. Det var jättemysigt. Förutom i vattnen utanför Singapore finns rosa delfiner även i Amazonfoden.

3. Jag har suttit i Olof Palmes knä
Sant. När jag föddes jobbade min mamma som sekreterare i riksdagen. Då tog seketerare diktamen och skrev ut det på maskin. Mamma jobbade åt Olof Palme som brukade ligga i en soffa och tala om vad hon skulle skriva ner. Hon anteckande med stenografi och skrev sen rent på skrivmaskin. Alltså träffade jag Palme flera gånger under mina första år. Han brukade leka lite med mig och jag har flera gånger suttit i hans knä. Fast jag var så liten då att jag inte minns det här.

4. Jag har läst hela telefonkatalogen dvs. namndelen (Uppsaladelen) från början till slut minst fem gånger. Sant. Ja , jag vet att det låter kufiskt men dom som känner mig skulle nog inte kalla mig kuf. Jag och en kompis hade det som en grej i tonåren. Jag läste en eller ett par sidor då och då och lyckades ta mig igenom alla namnen i Uppsala delen lagom tills det kom en ny katalog att börja läsa. Jag satt väl inte och läste mer än tio minuter åt gången och jag läste inte dagligen. Det är faktiskt mycket roligare än det låter. Förvånansvärt många har roliga titlar och roliga namn. Titlar som till exempel jourhavande älskare , hövding , ölälskare, tusenkonstnär. Jag minns också en fotograf som bodde på Blixtgatan , en person som hette Göte Borg och många andra. Fast nu är det över 15 år sen jag ägnade mig åt den här "hobbyn"

5. Jag har en gång sprayat tårgas i ögonen på en man som försökte överfalla mig Tyvärr Sant. För ganska många år sen bodde jag i Göteborg. En kväll hade jag varit ute och festat med några kompisar. Jag sa hejdå till dom och tog spårvagnen hem. Samtidigt som jag klev av spårvagnen klev också en idiot av. Han skulle gå åt samma håll som mig och började prata. Först verkade han bara vänlig men sen började han tjata om att jag skulle följa med honom hem. När jag flera gånger avböjde tog han plötsligt tag i mig , höll fast mig och tog upp handen innanför min kjol och försökte dra av mig min trosa. Vid den här tiden hade jag tårgas i väskan när jag var ute sent. Tårgas som en kompis olagligt köpt i Tyskland. Jag tvekad inte att spraya honom i ögonen och sen springa sista biten hem. Tydligen gjorde det väldigt ont.


Av dom tio som gissade lyckades tre gissa rätt. Stora Morran , Becka och Cliff Hanger ett halvt poäng också till 70-tals Per som gissade rätt men garderade sig med ett ytterligare alternativ. Grattis till er!
Jag förstår inte varför flera hade svårt att tro på det där med läsning av telefonkatalogen.
Två stycken ifrågasatte också rosa delfiners existens. Som ni ser på bilden finns dom och jag kan garantera att dom är mysiga att ha närkontakt med.

en ska bort

Ja den här utmaningen har cirkulerat på diverse bloggar. Till och med på den här bloggen men då var jag för lat för att skriva själv utan lät Niklas (fd. Hans Ångest) agera gästbloggare.
Det var inte lätt att komma på men nu har jag satt ihop en egen lista. Fyra saker är sant och en är falsk. Så kom med förslag vilken som ska bort och varför.

1. Jag har tävlat mot Malin Bayard i hästhoppning

2. Jag har fått en puss av en rosa delfin

3. Jag har suttit i Olof Palmes knä

4. Jag har läst hela telefonkatalogen dvs. namndelen (Uppsaladelen) från början till slut minst fem gånger

5. Jag har en gång sprayat tårgas i ögonen på en man som försökte överfalla mig


Gissa på nu! Till sist kan jag glädjande konstatera att bloggens besökssiffror idag passerade 90000 besökare sen jag installera räknaren 1 maj 2005. Inte unika besökare men ändå jättekul. Tack alla ni som läser och kommenterar!
Gissa nu på det här så ska jag avslöja svaret när tillräckligt många har gissat.

bloggenkät

Den här bloggenkäten har cirkulerat på en mängd bloggar och både Anna i Malga och Pumans dotter har bett mig svara på den så jag kommer väl inte undan. Håll till godo.

1. Hur länge har du bloggat? Sedan december 2005.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga? Hade ingen särskild bild av bloggare. Läste inga men via sidan Hockeyfrossa ramlade jag in på bloggen Bloggfrossa . Några månader innan jag flyttade till Madrid läste jag om familjen Depardieu som flyttat från Sverige till Frankrike och bloggade om livet i ett annat land. För övrigt rekommenderar jag alla att gå in på länken hockeyfrossa och kika på alla vansinniga hockefrillor.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i? Bloggfrossa som jag nämnde ovan. Så började jag tidigt läsa Cliff hanger som då hette El Mango och Virvla

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem? Helt OK.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare? Jag läser ett 20-tal regelbundet plus kanske dubbelt så många då och då. Fast i perioder är jag dålig på att läsa bloggar. Sen läser jag i fatt på favoriterna.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?. Jag läser gärna resebloggar eller bloggar skrivna av personer som bor utomlands. Här är favoriterna Nadia , Mandimoon , Anna i Malga och Pumans dotter Svårt att svara på hur många procent jag läser det ena eller det andra. En blogg som jag gillar som kanske skulle kunna kallas dagboksblogg är Barajagjohanna

7.Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. Jag vet inte riktigt om jag kan svara på det för jag är osäker på hur mycket man lär känna folk genom att blogga. Tänkte på några men blir sen osäker. Kanske Bloggfrossa och Cliff hanger som jag länkat till ovan. Men jag tror inte vi är så olika att vi inte skulle kunna ha väldigt kul om vi sågs "In real life"

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. Också svårt att svara på men kanske resebloggarna jag länkade till Nejma och säkert många fler

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? Dom har väl ingen direkt åsikt. Jag har inte fått höra varken negativa eller positiva saker. Tror det är ganska få som känner mig som läser bloggen.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg? Ja, det tror jag att de gör. Fast jag har aldrig frågat.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden? Jag har funderat rätt mycket på det. Tycker att jag ibland har skrivt lite väl privata saker när jag har varit på dåligt humör eller ledsen eller arg när jag har bloggat. Har alltid varit noga med att inte nämna personer vid namn utan skriver sonen , dottern , en kompis, min bror och liknade istället. Jag försöker också låta bli att skriva för mycket om personer i min närhet. Har ibland tänkt skriva mer om hur det är att ha en autistisk son för jag tycker många har dålig koll på handikappades situation. Fast det blir aldrig något för jag känner att jag kanske utlämnar min son för mycket.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför. Egentligen skriver jag vad som faller mig in men visst saker som är för privata eller inte intresserar mig skriver jag aldrig om. Skulle väl aldrig skriva om mitt sexliv , kändiskvaller , matematiska formler och en massa annat. Jag har en tanke att min blogg ska vara ganska lättsam och inte ta upp alltför kontroversiella saker, jag skriver inte om t.ex religion och politik (fast det har jag nog gjort ändå..)

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? Tror inte jag bloggar för att få bekräftelse överhuvudtaget.Började skriva när jag flyttade till Madrid för drygt ett år sen för att familj och vänner i Sverige skulle kunna läsa om "Mitt liv i utlandet". Hade inte en tanke på att personer som inte kände mig skulle läsa eller kommentera. Blev glatt överraskad och tycker att jag har fått flera bloggkompisar

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg? Ja. Fast det finns naturligtvis bloggare som skriver så lite om sig själva att man inte lär känna personen

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad? Har träffat en via bloggen IRL Mandimoon och hon var precis lika mysig och lätt att umgås med som jag trodde. Skulle gärna dricka några tinto de verano på en uteservering i Madrid med henne igen. Det finns också några jag har haft mejlkontakt med och som jag gärna skulle träffa IRL i framtiden. Tre av dom jag länkar till i bloggen är personer jag kände innan dom och jag började blogga

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga? Ja, om man är väldigt känslig och lämnar ut sig för mycket.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta? Nej. Visst har jag fått en och annan mindre trevlig kommentar men på det stora hela har jag varit väldigt förskonad från elaka och sårande påhopp

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar? Ja. Har bloggat när jag kanske varit för ledsen eller arg för att göra det egentligen... Får väl försvara mig med att jag oftast är glad men sista året har varit riktigt struligt och fullt av motgångar.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig? Vissa perioder har jag bloggat så flitigt att bloggen tagit väl mycket tid. Andra perioder har jag varit helt tom på bloggidéer och haft lite dåligt samvete för att jag inte skrivit något på en vecka

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då? Det vet jag inte. Kände länge att jag höll på att tröttna men nu känns det som suget att blogga är på väg tillbaka

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra? Jag kopierar Pumans dotters svar här Ja, det tror jag. Bloggarna är så många och ökar hela tiden. Lite intressant är t.ex. att när det smäller i Bangkok då länkar Aftonbladet till två bloggar som skrivs på plats i Thailand.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig? En rolig hobby som gett mig en massa "bloggkompisar" (jag har varit usel på att svara på mail på sista tiden , förlåt.. ska bättra mig) Periodvis kände jag mig ganska ensam i Madrid och då blev bloggandet och bloggläsandet ett sätt att umgås över nätet. Periodvis hade jag det också ganska långtråkigt i Madrid och då blev bloggandet ett sätt att slå ihjäl sysslolösheten.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig? Jag har fått läsa om en massa spännande saker andra bloggare varit med om och varit med i diskussioner kring roliga och intressanta funderingar.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten: Dom flesta har väl redan svarat men den som känner sig manad får gärna göra det.