onsdag, januari 24, 2007

resonemangsäktenskap

Det har blivit mycket Indien nu men jag tillåter mig att fortsätta lite till. När man som jag kommer till Indien och bor och lever hos indiska familjer för man en insyn i deras vardag , livsstil och värderingar som man kanske inte kan få lika lätt som turist. Det blev ju en hel del prat och frågor om allt möjligt. Äktenskap , kärlek , sex och barnafödande var något jag och familjens kvinnor ofta pratade om. Jag bodde ju hos väldigt fattiga familjer på den indiska landsbygden men jag hann också träffa och prata giftemål med medelklassindier i storstäderna. Trots att dom levde så olika var synen på äktenskap väldigt likartad. Alla unga indiska tjejer jag pratade med ansåg att resonemangsäktenskap var att föredra framför så kallade "love marrige". Föräldrarna ansågs bäst lämpade att välja din partner och kärleken kommer med tiden fick jag ofta höra.
Fast självklart är kärlek viktig även i Indien. Nu har jag bara sett några Bollywood filmer men dom har alla varit kärlekshistorier även om det varit en mycket kysk kärlek. Man får inte se kyssar , hångel eller mustiga samlagscener i Bollywoodfilmer däremot många och långa sång och dansnummer.

För mig och alla andra svenskar är det ju en absurd tanke att någon annan ska bestämma vem man ska gifta sig med. Även om det kanske innebär att man måste dejta ett stort antal puckon innan man har turen att träffa den stora kärleken om den stora kärleken överhuvudtaget existerar. Sen känns ju också som en självklarhet att välja att låta bli att gifta sig eller leva på andra sätt som till exempel som singel , särbo , sambo och välja att gå i sär när man känner att det inte fungerar.
Visst vi har väl inte världens muntraste statistik när det gäller skilsmässor i Sverge fast jag tror ändå att dom flesta håller med om att det är bra att man kan separera och inte tvingas leva ihop när det inte fungerar. En separation är alltid jobbig för alla inblanade så att vi skiljer oss/separerar för minsta lilla i Sverige är bara något som moralister fått för sig. Tvärtom brukar dom flesta faktiskt försöka hålla ihop även i vårt land. Man går i familjeterapi och gör allt möjligt för att rädda sitt förhållande. Pratar man med vänner och bekanta som har seprerat från långa förhålladen säger dom flesta att dom skulle ha gjort det tidigare men man försöke och vill undvika separation.

Fast nu skulle det handla om Indien , inte Sverige. I Indien är "love marrige" fortfarande väldigt ovanliga även bland medelklassen , dom rika och högutbildade som på många sätt lever ganska västerländskt.
Den engelskspråkiga tidningen Hindustan Times har varje söndag en "kontaktannonsbilaga" som väsentligt skiljer sig från svenska kontaktannonser. Här söker man någon för äktenskap och praktiska saker som kast ,utbildning , årsinkomst, bostad , bil och annat materiellt nämns och önskas. Däremot skrivs inget om intressen som t.ex mysiga hemmakvällar , hundar eller skogspromenader som brukar förekomma i svenska kontaktannonser. I svenska kontaktannonser ser man aldrig någon som söker någon för äktenskap utan formuleringar som "kanske kan det bli vi" eller "du och jag kanske kan möta sommaren ihop" är det som gäller. Skulle någon skriva en svensk kontatannons att kvinna/man sökes för äktenskap skulle han eller hon antagligen framstå som knepig och inte få särskilt många svar.

Naturligtvis kan man bli lycklig i ett arrangerat äktenskap. Naturligtvis kan man bli lycklig även i ett resonemangsäktenskap likväl som man kan bli olycklig i ett "love marrige". I Indien såg jag på nära håll tre arrangerade äktenskap som inte kändes bra.

Det första var min ena tolk som hade blivit kär i en kvinna och bett sina föräldrar att få gifta sig med henne. Föräldrarna sa nej för dom ansåg inte att den kvinnan var från en tillräckligt fin familj. Dom hittade sen en lämplig kvinna som han blev mer eller mindre tvungen att gifta sig med. Han var nu gift och hade ett litet barn med kvinnan som hans föräldrar fixat ihop honom med. Fast han hade inte glömt sin gamla kärlek. Hon var nu hans älskarinna och dom träffades så ofta det gick. Han smet ständigt ifrån mig som han skulle tolka åt för att ge sig iväg och mysa med älskarinnan.

Jag bodde hos två olika indiska familjen. Min första familj bestod av mannen , frun deras dotter och fruns mamma. Efter ett tag fick jag veta att mannen och frun tidgare varit gita i varsitt resonemangsäktenskap men träffats blivit blixtförälskade och lämnat sina respektive. Kvinnans före detta man hade tydligen varit en äldre ganska våldsam och elak person som varit väldigt missnöjd med att hon inte blev gravid så enligt henne hade han varit glad att bli av med henne.
Efter några år som barnlösa och ett för tidigt fött barn som dog efter några dagar hade paret jag bodde hos äntligen fått en underbar liten dotter. När jag var där var hon ett fyraårigt charmtoll som skrattade nästan jämt.
Det enda tråkiga i den här historien var att byn dömde kvinnan för det som hade hänt. Hon var ganska utfryst , byborna pratade inte med henne och gick iväg när hon kom till brunnen. Däremot kunde dom gärna prata och skämta med mannen.

Den andra familjen jag bodde hos bestod av mamma , två söner , ena sonens fru och deras treåriga dotter. Pappan hade övergivit famljen och gift om sig vilket hade drabbat familjen oehört hårt ekonomiskt. Den här familjen var en av dom få i byn som inte hade någon egen jord. Pappan hade haft jord men den fick inte hans gamla familj odla trots att han numera bodde med en ny familj i Bombay som låg över ett dygns tågresa bort. Att betala underhåll till barn och exfru vet jag inte om det förekommer Indien men det gjorde det inte i min familj. Mamman fick hanka sig fram som daglönare och på olika tillfälliga jobb. Sönerna var verkligen inte glada på sin pappa.
Den gifta sonen jobbade med diamantslipning på en fabrik i Bombay och var hemma ett par gånger om året. Jag var där under den indiska högtiden divali så även äldsta sonen var hemma. Äldsta sonens fru och dotter bodde naturligtvis permanent hon svärmor/farmor och hade aldrig varit i Bombay.

Det var förresten vanligt att unga män i byn åkte till Bombay eller Kuwait och jobbade inom industrin eller byggsektorn några år och skickade hem pengar till familjen samt sparade så man kunde köpa en scoter och en motordriven vattenpump. När jag pratade med yngsta sonens 17åriga kompisar var det en dröm att åka till Kuwait och jobba några år. Yngsta sonen i mitt familj var unik som drömde om att läsa till lärare på universitetet. Han var verkligen en studiebegåvning och hade varit stjärnelev på byskolan och på egen hand lärt sig en hel del engelska. Men några pengar till studier eller böcker hade inte familjen. Glädjande nog har han fått ett stipendium och läser nu vid universitetet i Udaipur och jag och två klasskompisar till mig som bodde i familjen har köpt en hel del böcker till honom. Han är snart färdig lärare och familjens ekonomiska situation kommer att radikalt förbättras.

Vi har nog mycket att lära av Indien och ska inte tro att vi är överlägsna eller har svaret på alla frågor. Fast att själv få bestämma om man vill gifta sig eller inte och med vem i så fall borde var en mänsklig rättighet som omfattar alla människor i världen. I artikel 16 i FNs deklaration om mänskliga rättigheter står det
Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning.
Äktenskap får endast ingås med de blivande makarnas fria och fulla samtycke.

Sen kan man ju naturligtvis diskutera om det måste vara just kärlek som är grunden för ett långt och lyckligt äktenskap. Kanske är inte ett långt äktenskap heller lika med ett lyckligt. Även om en separation alltid är jobbig behöver det ju inte vara fel eller dåligt att ha flera äktenskap eller långa förhållande under sin livstid.
Det finns väl inga generella svar på sånt här utan varje människa måste själv få bestämma när och på vilket sätt man vill leva med någon annan människa.

Nu blev det väldigt långt men jag hoppas någon orkar läsa och kommentera.

8 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jätteintressant inlägg Therese! Kul med konkreta exempel och dina egna iakttagelser.

Jag tror också att vi i väst ibland är alltför snabba att dömma andra kulturers levnadssätt. Själv hade jag aldrig viljat att mina föräldrar utsåg min partner men ser heller inget fel i att föredra detta framför att själv göra ett aktivt val. Fel blir det väl snarare när man saknar valmöjligheter och kanske tvingas till att gifta sig med någon som man ej vill leva med.

I Chile är mannen skyldig att se till att de barn han är far till har samma levnadsstandard som honom själv. I praktiken kan detta betyda att en miljonär som får barn med en städerska blir tvungen att göra även henne till miljonär genom att betala både hennes och barnets levnadskostnader. Kan tyckas gammaldags och mossigt men samtidigt innebär det en enorm trygghet för kvinnan i ett samhälle där det är så illa ställt med jämställdheten som i Chile.

7:58 em  
Blogger Thérèse said...

Nadia - jag tror också vi ibland är lite för snabab med att döma andra kulturer och tycka att vi har rätt och vet svaret på allting.
Fast just att välja sin partner och möjlighet att avstå från partner och separera om det skulle kännas nödvändig känns som en mänsklig rättighet. Jag har lite svårt att rättfärdig resonemangsäktenskap MEN det kan ju bero på min svenska uppväxt.

Jag tror att dom spanska lagarna också påminner om dom chilienska även om jag inte är 100% säker. I Sverige är visserligen den som inte bor med sina barn efter en skilsmässa underhållsskyldig för barnen men man är inte skyldig att betala underhåll till exet. I Spanien tror jag att frun vid en skilsmässa kan kräva och få ett visst underhåll

8:56 em  
Anonymous Anonym said...

Jätteintressant inlägg Thérèse! På Malta är det inte tillåtet att skilja sig alls. Och Malta är medlem i EU. Jag tror att skilsmässostatistiken i Sverige beror på dels att vi är ekonomiskt relativt oberoende av varandra. Man går inte under ekonomiskt om ma skiljer sig och att vi är mer trogna, i stället för att vara otrogen så skiljer man sig.
Man kan inte skriva in sitt namn just nu, så jag lyckas publicera så är detta tolken som skriver.

11:34 em  
Blogger Thérèse said...

Tolken - ekonomi och att vi skiljer os istället för att vara otrogna tror jag är helt rätt. Jag hörde en sex och samlevnads expert som tyckte att vi i Sverige var vädigt öppna i många frågor som rör förållanden men just otrohet hade vi ett strkare fördomande av än väldigt många andra kulturer. Hon menade att i Sverige BÖR/SKA man göra slut om ens partner ha varit otrogen. För att visa att det är fel. I andra länder tycker man inte det är rätt eller bra men har en mer överslätande "det-är-sånt-som-händer-attityd"

Helt sjukt att man inte får skilja sig på Malta år 2007. Det viste jag inte och ag blir faktiskt lite chockad.

7:51 fm  
Anonymous Sofia said...

Jag haller helt och hallet med om att man sjalv ar den person som ar mest lampad att utse en partner at sig sjalv. Vad jag kanske daremot tror har blivit lite snett ar den overdrivna tron pa enbart den romantiska karleken som grund for ett forhallande. Denna hallning drivs ju starkt i hollywoodfilmer, musik, bocker, ja all slags kultur som vi omges av fullkomligt indoktrinerar oss med detta budskap. Jag tror att det hos manga unga kan ge lite felaktiga forvantningar pa att man hittar den "ratte", blir foralskad, och sa lever man lycklig i alla sina dagar. Medan det egentligen behovs lite mer an sa for att det ska fungera...

Sant att svenskar ar mer trogna an manga andra, nagot som ofta forvanar nar man diskuterar det utomlands eftersom svenskar (iallafall kvinnor) ofta anses vara frislappta och darmed mer "losfotade" an andra.

10:59 fm  
Anonymous Anonym said...

Klart man orkar läsa när det är sâ här intressant ;-)
Vad roligt att du berättar olika människor du lärde känna. Pratade du förresten med nâgra föräldrar om HUR man valde partner till sina barn? Jag antar att ekonomi och vänskapsband är viktigt, men tänker man pâ makarnas personlighet och sâ ocksâ? Vi har en vän till familjen frân Bombay, han är rik och högutbildad och väldigt nöjd med sitt "arranged marriage". Och tja, kärleken sägs ju vara blind, sâ varför inte... ;-)

Otrohet i olika kulturer är ett jätteintressant ämne, som jag mâste skriva om i morgon. Som Tolken säger, sklijer man sig oftare i Sverige för att man KAN göra det. Men ocksâ för att vi är individualister. I Spanien sätter man ofta familjen före individen. Otrohet är fel, men trots allt "sânt som händer" och inte värt att splittra en familj för.

11:29 fm  
Blogger Thérèse said...

Sofia - jag tror du har helt rätt att vi är indoktrinerade med "den stora kärleken" och sånt och inte kan se någon annan grund att välja partner. Man kanske ska kolla sina killkompisar istället för att ragga hångel vid bardiskar ;)

Anna - tack , tyvärr kollade jag inte med föräldrar hur man valde partner till sina barn. Eftersom vi gjorde ett arbeta om skola och kollade vilka som gick i skolan och vilken attityd man hade till utbildning intervjuvad jag mest unga tjejer och killar och lärare. Dom här andra sakerna blev liksom en bonus i samtalen. Jag blev så intresserad av deras så totalt annorlunda syn att jag var tvungen att fråga lite.
Tänkte också skriva något om otrohet efter att läst Tolkens kommentar

11:42 fm  
Anonymous Anonym said...

Becаuѕе thе admіn οf this
web page іs worκіng, no uncertainty vеry shortlу it will be well-known, due
tо its quаlitу contentѕ.


Alsо vіѕit mу ωеb page ::
cranial therapy
My website: massage finder

3:23 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home