svara i telefonen

Jag har precis sett sista avsnittet av Världens modernaste land. Ett bra , roligt och intressant program om svenskar och svenskhet som leds av Fredrik Lindstöm. Alla ni som har missat det måste gå in på SVTs hemsida (eller länken ovan till programets hemsida) och se avsnitten på webben.

I dagens program pratade man bland annat om att få folk i världen umgås så lite över generaionsgränser som vi svenskar. Vi är på gott och ont invidualister som i internationell jämförelse känner liten tillhörighet till familjen , klanen eller kollektivet.

Lena Sundström som var gäst i studion drog en parallell med hur vi svarar i telefon. I hennes om min generation svarar vi nästan alltid med vårt förnamn. Jag svara alltid Therese och jag kan inte komma på en enda jämnårig kompis som inte svarar med förnamn.
När vi var barn svarade familjen och våra kompisar familjer med efternamn. Något som mina föräldar alltid gjort och fortfarande gör. Hon menade att vi var mer familjära och mindre invidualistiska bara för en generation sen och att det kommer att bli ännu "värre" med våra barn.

När telefonsvararen var relativt ny i svenska hem talade man , enligt Lena Sundtröm , in meddelanden i stil med "Hej du har kommit till familjen Johansson". Nu möts den som ringer oftare av en telefonsvarare som räknar upp familjens förnamn "Du har kommit till Bosse och Nettan och barnen Emma och Peter och katten Mysan"

När jag funderade ett steg till kom jag på att mina mor- och far-föräldrar alltid svarade med sitt telefonnummer. Vad nu det har med saken att göra.

I Spanien och en del andra länder svarar man varken med namn eller nummer utan "Digame eller "Si Diga" ungefär "Tala om för mig eller Jag lyssnar kanske är mer korrekt svenska även om det är en friare översättning". Så är det upp till den som ringer att presentera sig och framföra sitt ärende.